Det ska bli vi.

Kapitel 5

Vi tar tunnelbanan hem till Noel, jag har varit hos honom förut med de andra, men inte själv. Vi sätter oss på tunnelbanan och börjar åka in mot söder. Han tar fram sin mobil och ett par hörlurar, stoppar in en av hörlurarna i hans öra och den andra snäckan räcker han åt mig. Han sätter på J.Cole. Han har bra musiksmak, men det visste jag ju redan då vi lyssnat på musik varje gång vi hänger alla 4, vilket är flera gånger i veckan. Han kollar på mig, bara sådär som han kan göra. Så att man glömmer allt omkring sig och blir helt såld. Jag ler lite mot honom och lägger mitt huvud på hans axel. 

''Tack'' är det enda jag får fram. Jag är fortfarande chockad över händelsen med William. Visst jag vet att allt kanske inte är jättebra mellan mig och honom och vi har vårt förflutna eller vad man säger inte är super. Men detta var ju över gränsen vafan. 

Han tar bort sin axel så att jag ska kolla upp på honom, det gör jag, mer än gärna. 

''Alltid'' säger han med de iskalla blåa ögonen som lyser igenom mig och ger mig rysningar. 

Jag lägger tillbaka huvudet på hans axel och tar tag i hans hand, jag kände att det behövdes. 

Efter 10 mins tunnelbana och rapp och pop i öronen så är vi framme. Vi går av vid Skanstull och börjar gå mot Noel. Vi håller fortfarande händer, det känns bra så. Framme vid porten slår jag in hans portkod, jag har lärt mig den nu. Han öppnar dörren åt mig och vägrar släppa min hand. Vi tar hissen upp, jag står nära honom eftersom hissen är rätt så liten. Gammal och inte alls modern, men inte klagar jag för jag står nära Noel. Han tar upp sin nyckelring som har 4 nycklar runt sig, en av de tar han och öppnar dörren. Det är inte förens nu han släpper min hand, gulligt ändå. 

Vi tar av oss jackorna och skorna och vi bestämmer oss för att göra oboy och ostmackor. Finns det något godare? Ett ord, nostalgi. Vi går till köket och han börjar ta fram mjölk o hela köret. Han vill rosta sina mackor så det tar ju en stund innan det är klart. 

Jag känner att jag måste göra det, jag MÅSTE. Han är så himla fin och snäll och kunde inte vara mer tacksam. Han står lutad mot diskbänken och väntar på mackorna och jag går fram och kramar honom väldigt hårt, han måste få känna min uppskattning till honom och hans fina gest i skolan och att jag ens får sova här. Jag kollar upp på honom, jag lyfter min hand ganska rejält eftersom han är väl 1 huvud längre än mig och sätter handen på hans käke. Jag kommer närmare och jag ser hur han pendlar mellan att kolla mig i ögonen och på mina läppar. Jag trycker mina läppar emot hans, det kändes så bra. Jag har velat göra detta sen jag gick in i honom första skoldagen. Han besvarar kyssen med lite hårdare och intensivare tag. Han vänder på mig så att jag står mot diskbänken och jag känner hur hans händer går neråt på min rygg långsamt så att jag ryser och stannar strax under rumpan. Han lyfter upp mig så jag sitter på diskbänken och han står mellan mina ben. Detta känns så bra. Jag tar tag i hans krage på t-shirten och drar honom så nära det går. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Jag lutar mig tillbaka från kyssen (aka grovhånglet) och kollar in i hans ögon.

-Jag tror att jag gillar dig Noel.  

Kan inte fatta att jag sa det där, vad händer med mig?

-Jag gillar dig med Wilma, jätte mycket. 

Jag hoppar plötsligt till när mackorna hoppar upp ur brödrosten. Noel kysser mig snabbt en sista gång och jag hoppar ner och vi båda går och sätter oss vid matbordet. 

Fan vilken kille alltså, wow.