Det ska bli vi.

Kapitel 14

- Varför svarar du inte idiot, säger Jenny medans hon knuffar in i skåpet.

- Men jag var ju med Noel... svarar jag tyst och ber henne lugna ner sig.

- Såklart du var, svarar hon irriterat och går därifrån med bestämda steg.

Jag hinner inte tänka så mycket på det innan vår första lektion börjar. Dagen går på som normalt, men ingen Jenny är i skolan längre. Hon kanske blev sjuk eller något. Jag ser bara Dante framtill lunch, var försvann han sedan...?

Jag slutar 15 och börjar dra mig hem. Jag möter Noel påvägen ut från skolan och han frågar om jag vet var Dante och Jenny är.

- Nej, har du sett de?

- Nej, Dante gick hem helt plötsligt vid lunch, han berättade inget om varför. Han sa bara att det var bråttom och bokstavligen sprang till tunnelbanan, säger Noel.

- Okej men jag måste hem, sorry babe, säger jag medans jag kramar Noel hejdå och ger honom en kyss. Han vinkar med ett leende och ger mig en slängkyss medans han går åt andra hållet, han skulle nog till gymmet tror jag.

Jag kommer hem och börjar plugga direkt för det stora provet imorgon. Matte är verkligen inte min starka sida om man säger så, glad om jag ens får godkänt. Eftermiddagen flyter på när det plötsligt ringer på dörren runt 18 när jag står och lagar mat. Jag går fram till dörren och undrar vem det är eftersom jag inte väntar besök. Jag kollar i kikhålet i dörren och ser att det är Jenny.
Jag öppnar dörren och möts av en väldigt arg tjej.
- Men shit, vad är det med dig? Fräser jag åt Jenny
- Varför berättade du inget? Vad fan är ditt problem? Skriker Jenny
- Vänta vad pratar du om? säger jag lugnt.
- Varför berättade du inte att du och Noel låg? Dante får veta men inte jag? Säger Jenny ännu surare.
Noel måste ha sagt till Dante. Det var inte direkt så att jag döljde det för Jenny, men jag glömde bort att berätta bara.
- Jag glömde bort det helt, förlåt! Vi gjorde det och gick o la oss, vi tänkte liksom inte mer på det. Jag visste inte att Noel skulle säga till Dante, säger jag lite nervöst.
- Förresten var fan var du idag? Och var försvann Dante?
- Jag gick hem för jag inte klarade av dig mer och han kom dit för jag inte ville vara ensam och då berättade han det, svarar hon. 

- Vänta va? Klarade inte av dig mer? Vad har jag gjort? 

- Jag har försökt att prata med dig i flera veckor, men det du gör är att klicka mina samtal, prioritera Noel före mig, berättar ingenting. Vad hände med du och jag, inget emellan? säger Jenny medans hon kollar på mig ledset och låter nästan som hon har gråten i halsen. 

- Men hörru, det där är ju inte sant. Jag iggar aldrig dig med mening, du vet att du alltid kommer före Noel men jag vill inte vara mellan dig och Dante och jag har berättat allt för dig, men jag glömde bara, jag GLÖMDE, svarar jag och betonar orden glömde. 

- Lovar du att du kommer berätta allt för mig nu, allt, stort som litet?

- 100%, jag älskar ju dig, säger jag. 

- Bra.... 

Mitt i vårt lilla tjafs så ringer Dante på Jennys mobil. Hon kollar på mig innan hon svarar och jag nickar. 

- Hallå? - J

- Tja, vill du komma hit och sova här? 

Jenny är tyst liten stund

- Vänta lite bara

Jenny stänger av mikrofonen och kollar på mig. 

- Det är Dante, han vill att jag ska dra dit. Är det ok? säger Jenny tyst trots att micken är av. 

- Absolut

Jenny drar upp telefonen till örat igen. 

- Ja visst, kommer om 20 max, puss

-Puss

Jenny lägger på luren. 

- Allt e lugnt mellan oss nu eller? 

- Jadå, svarar jag. 

Jenny kramar mig hejdå men jag känner att kramen inte riktigt var äkta och går sin väg. Jag blev lite chockad över Jennys ord, har jag verkligen fått henne att känna så? Jag blir riktigt ledsen av tanken, hatar att svika folk.. Jag vill inte vara ensam i denna situation så jag bestämmer mig för att ringa Noel eftersom Jakob sover hos sin tjej idag. 

Jag tar upp min lur och går in på kontakter, scrollar ner till ''Noel Flike <3'' och trycker på ring. Det tar 4 signaler innan jag får svar. 

- Heeeeej Wilmis! Vad gör du för någonting?

- Ähhh, inte mycket alls. Vill du komma hit? Jenny kom hit och vi hade väl något tjafs av något slag och Jakob är inte hemma, svarar jag.

- Ja visst.... Men kan komma om en timme tidigast för måste duscha och sådär, svarar Noel. 

- Perfekt, vi ses snart. Jag tvekar lite om jag ska säga puss men gör det iaf. Puss. 

- Pusspuss 

Det tar runt en timme och sedan plingar det på dörren. Jag öppnar och kramar Noel det hårdaste jag kramat honom tror jag någonsin. Jag tror att han förstår situationen och att jag är ledsen och kramar tillbaka, lite hårdare. Vi står så i några sekunder. Jag känner mig så trygg i Noels armar, det känns som allt kaos och problem i mitt liv försvinner.

- Hur är det hörru? säger han medans han drar sig lite ifrån kramen så han ser mig och kollar ned på mig medlidande.