Det ska bli vi.

Kapitel 24- Noels Perspektiv

Jag är framme hos Wilma och dörren är öppen. Jag öppnar dörren långsamt och låser. 

- Wilma?? skriker jag över lägenheten medans jag tar av mig ytterkläderna. Inget svar. Men jag kan höra små snyftningar från toaletten. Fan. 

Jag går framtill toaletten och känner på handtaget, fan det är låst. 

- Wilma snällasnälla öppna, viskar jag tillräckligt högt för att hon ska höra med pannan mot dörren. Jag får inget svar, det enda jag hör är snyftingar. 

- Wilma jag kan få upp dörren med en kniv, så öppna eller så öppnar jag, säger jag tillslut bestämt. Inget svar, nehepp då får väl jag öppna. Jag måste.

Jag går till köket och hämtar en kniv. Jag trycker in kniven mot dörrens lås och vrider om och dörren låses upp. Jag öppnar dörren försiktigt och möts av en chock. Mitt hjärta stannar nog för en sekund. 

(Om ni är känsliga för självskadebeteende osv så kanske ni ska hoppa över detta slut så ses vi i nästa kapitel istället. Kom ihåg, självskadebeteende löser ingenting. Kram)

Där ligger hon, blodig och gråter uppkurrad i en boll på golvet. Jag ser blodiga rakblad på golvet bredvid hennes små handleder som är helt uppskurna. Hon ligger där och gråter och håller om sina knäskålar, helt förstörd i bara underkläder och blod som rinner ner för hennes kropp. Vad fan har hon gjort.... 

- WILMA!!! skriker jag till och skyndar mig snabbt fram till henne. 

Hon kollar inte upp, hon bara gråter och gråter. 

Jag lyfter upp henne och sätter mig på toalettlocket. Jag sätter henne i mitt knä och håller om henne. Jag bryr mig inte om jag blir blodig nu, mitt hjärta blöder ändå när jag ser henne såhär. 

- Älskling vad har du gjort... Varför? jag känner hur min röst blir skakigare och skakigare. 

Hon försöker prata, men det går inte. Hon gråter för mycket. 

- Wilma kolla på mig, säger jag medans jag drar ifrån henne lite så att hon ska kunna kolla på mig. 

- Ta ett djupt andetag, hon gör som jag säger och blundar och tar ett djupt andetag. 

- Bra, du måste bli ren och tvätta såren och jag ska städa upp detta, vi börjar så,  säger jag försiktigt. 

Hon nickar och drar sig själv in i min famn så länge.  

Hon har gjort detta förut, så jag vet hur jag ska reagera. Jag ska inte få panik, då blir allt mycket värre. Dock har hon inte skadat sig såhär mycket förut, och jag har inte sett henne såhär förstörd nånsin. Hjärtat mitt, det gör ont att se henne såhär. 

-Kom, säger jag medans lyfter upp henne i min famn och sätter ner henne i badkaret. Jag sätter på vattnet och börjar tvätta av hennes armar. Jag ser att hon rycker till lite, det svider väl antar jag. Hon har börjat samla sig nu och slutat gråta, men jag tror inte hon har slutat gråta inombords.  

Jag har tvättat av henne nu så hon inte har något blod kvar och jag ser hur vattnet blir lite ljusrött och åker ner i avloppet och vattnet blir sakta mer och mer genomskinligt igen. 

Jag räcker henne duschstycket och hon tar emot det, hon fattar väl att jag måste städa nu. Jag tar lite toalettpapper och börjar torka upp blodet, jag har inget emot blod och tycker inte det är äckligt eller något så detta är inga problem. Det viktigaste är att Wilma blir bra igen. 

Jag slänger rakbladen i sopptunnan och torkar upp blodet på golvet med blöta papper. Wilma sitter och duschar av sig fortfarande och bara sitter och kollar ut i luften, hon är nog chockad över att hon ens gjorde detta, hon trodde väl inte hon var kapabel till detta.

- Är du klar? sa jag försiktigt när jag hade städat upp det sista. 

Hon nickar och reser sig upp. Såren har slutat blöda, dock så är det väldigt rött och hennes armar ser allmänt förstörda ut. Jag håller upp handduken och hon kommer fram till mig, jag tar mina armar runt henne så hon får handduken runt sig.  Hon vänder sig om och kramar om mig och lutar huvudet mot mitt bröst. 

-Förlåt, mumlar hon fram på mitt bröst. 

- Det är inget att säga förlåt för, men fattar bara inte varför? svarar jag med en tyst röst. 

- Orkar inte prata om det, idag, säger hon och går ut ur badrummet med handduken runt sig. 

Jag säger inget mer och går efter. Hon vill inte prata om det, fine. Iallafall inte idag, men sånt här kan man inte bara inte prata om. Men idag slipper hon. 

Hon tar fram lite kläder från garderoben och tar av sig de blöta underkläderna och tar på sig en stor t-shirt som är min dessutom som jag glömt här någongång, har fan letat efter den! 

Hon lägger sig i sängen och kryper under täcket. Jag lägger mig bredvid henne och tar snabbt upp mobilen för att se på klockan. Skärmen lyser 21.30, hur fan blev klockan såhär mycket?

- Wilma har du ätit något? 

- Nope, svarar hon kort. 

- Jag går och gör mackor, säger jag och pussar henne på pannan och går ut till köket. 

10 minuter senare kommer jag in i rummet igen med en bricka med 2 tallrikar med 2 mackor på varje samt 2 muggar te. Hon har satt sig upp i sängen och sitter med mobilen.  Jag sätter ner brickan i sängen och sätter mig mittemot Wilma.

- Tack, för allt.... Sen kan hon inte hålla inne tårarna längre. 

Älskade älskade Wilma. Jag drar in henne i min famn och säger ingenting. Mitt hjärta går i 1000 bitar över att höra hennes hulkningar när hon gråter. Jag stryker henne i håret och låter henne gråta bara, det behöver hon. Hon har ingen pappa hon kan gråta hos, hon bor inte med sin mamma, hennes bror är inte hemma. Jag är den enda hon har just nu, och hon är allt jag vill ha, tills döden skiljer oss åt.