The Wrong Side Of The Maze

Jag dödade min bästavän

Thomas perspektiv
Newt föll på marken, död. Jag vet inte varför men jag kunde inte röra mig. Jag hörde ljudet av Minho som skrek order och ljudet av någon som grät.
- Thomas, är du okej? Frågade Teresa som var framme vid mig.
Jag såg hur Minho knuffade undan Teresa och hur någon lyfte upp mig.
- Tack Tommy
Jag hann höra det innan allt blev svart.

Jag vaknade av att någon skakade mig.
- Thomas du måste vakna viskade Teresa.
- Vad händer frågade jag.
- Jason har hittat oss svarade hon.
Jag vet inte var ifrån men plötsligt fixk jag en styrka att resa mig och gå direkt ut till dom andra. Alla stod i en halvcirkel och då framme såg jag Jason stå själv med en pistol i handen. Jag hörde mina inre röster skrika åt mig att väna mig om eller stanna men jag lyssnade inte. Jag gick förbi alla gläntningar men blev stoppad av Minho.
- Vad fan tänker du göra? Väste han men jag ryckte mig bara loss och fortsatte gå. Gläntningarna började ropa på mig men jag fortsatte gå.
- Ett steg till Thomas och jag skjuter sa Jason och riktade pistolen mot mig. Jag stannade presic framför pistolen.
- Du tror, att efter allt ni har utsett oss för gör att jag bli rädd för en pistol frågade jag
- Thomas, du förstår visst inte. Denna pistolen kan döda dig och alla i din närhet sa Jason och hånlog.
- Den kan döda dig också svarade jag och hånlog tillbaka. Jasons ansikte skiftade till något mer osäkert men det hindrade inte mig. Jag tog tag i Jasons arm, vred den runt hans rygg samtidigt som jag tacklade ned honom på marken. Jag satte mig gränsle på honom och satte en hand runt hans hals och drog till. Jason försökte sprattla sig loss samtidigt som han kipade efter luft. Han började bli blekare och svagare och när han la helt still med en gnutta medvet i huvudet viskade jag:
- Det var för Newt.

Jag hoppade av honom och puttade iväg honom.
- Vafan, Thomas sa Minho och tittade äcklat på Jason och hjälpte mig upp. Jag fick en massa dunkar på ryggen och en kram av Brenda.
- Var är Teresa? Frågade jag och Minho bara pekade på henne sittandes vid ett träd. Jag gick tilm henne och satte mig mittemot.
- Vad är det där? Frågade jag och pekade på en pytteliten flaska med någon grön vätska i som hon hade i handen. Hon räckte mig det och jag studerade.
På locket stod det suddigt "bot". Min blick vandrade för att hitta Newt.
- Var är Newt frågade jag och reste mig.
Teresa pekade på några stenar och där la han, med löv över sig och han höll i något. Jag öppnade sakta hans hand och ett halsband trillade ut. Jag kollade på det och såg att berlocket gick att öppna så det gjorde jag. Inuti fanns tre personer, en mamma, en pappa och en liten bebis som liknade Newt.
- Newt hade det på sig när han kom till gläntan. Vi antog att bilden föreställde han och hans föräldrar. Dagen då han såg den tog han genast av sig den och gav den till mig och sa "Ta den, jag vet inte ens vem dom är. Jag vill inte veta att jag är borta". Han hade ett helvete, Thomas. Varje dag ville han ut och var alltid glad över att se oss löpare komma tillbaka i hopp om en väg ut, men varje dag var det samma sak, samma svar, samma ledsna min. Nu när vi har hittat vägen ut dör han. Är det inte orättvist? Frågade Minho som hade dykt upp bakom mig. 

Innan jag hann svara ropade Gally:
- Porten har öppnats, vi måste dra in.
En efter en hoppade in efter Gally in i portalen. Snarr var det bara jag och Minho kvar.
- Kom nu sa han.
- Minho detta kanske inte är slutet för Newt, vi kan ge honom vad han förtjänar sa jag ich räckte honom botet. Blicken jag fick av Minho var blicken av tacksamhet. Även om jag borde vara den som ger den till honom.