Ska vi? - Ludwig Kronstrand

Att jag inte vågar

"Jobbar du här?", frågade jag förvånat när jag fått tillbaka talförmågan. Han log lite åt mig.

"Behöver pengarna" svarade Ludwig och log lite åt mig. Jag blev varm om kinderna. Var det fel av mig att inte veta vart han jobbade? Eller ioförsig så visste jag inte ens att han jobbade.

Ett hällande kom från mamma och jag vände min uppmärksamhet mot henne. Hon pekade lite på menyn samtidigt som hon kollade på Ludwig med en hård blick.

"Åh, är ni redo att beställa?", frågade han och tog upp ett litet block samt en penna.

"Nej inte riktigt än, jag skulle gärna kunna beställa något att dricka så länge" sa mamma och log lite mot honom. Dock kunde man tydligt se igenom hennes leende, bakom gömde sig en halvbitchig blick som tyckte.. vad hon nu inte tycker om med Ludwig. Något är det ju.

"Absolut" svarade han, jag vände mig mot honom igen och han la sin uppmärksamhet på blocket han tagit upp.

"Jag tar ett glas vitt vin, husets bästa" sa hon och slog ihop menyn till dryckerna som varje bord hade. Snabbt skrev han ner mammas beställning, samt pappas som tog samma sak.

"Maddie?", frågade han sedan och riktade sin blick på mig. Jag tyckte till lite av att han sa mitt namn. Snabbt synade jag alla runt omkring mig och såg hur de kollade på mig.

"Det räcker med en cola för min del" sa jag och log lite mot Ludwig. Han nickade snabbt, tog manyn mamma tidigare hade haft framför sig och gick sedan iväg.

Sjukt hur bra vi kunde dölja.. allt. Om man fattar vad man menar med det. Vi kanske inte ens hade lyckats dölja det.. det kanske bara var jag. Hoppas att mamma och pappa inte märkt något. Jag kollade lite på dem, de satt och kollade ner i sina menyer. Kanske hade vi lyckats ändå.

Undrar vad Ludwig tänker kring allt. Jag riktade min blick mot baren där han stog med någon annan som såg ut att vara i vår ålder. De skrattade smått och höll antagligen på att blanda till folks beställningar.

Jag kunde inte stoppa mig själv från att tänka att han var attraktiv där han stog och låg. När han log så såg man hans födelsemärke, han som han har strax över övre läppen, lite tydligare än vanligt. Att han dessutom hade vit skjorta gjorde honom extra snygg. Kanske drogs jag till honom när han hade vita skjortor på sig. Han hade det ju trotts allt igår. Innan den flög av.

Jag skakade på huvudet åt mig själv. Vad är det jag tänker? Det som hände i natt var ett misstag.

"Du kallas Maddie nu för tiden alltså?", frågade mamma plötsligt. Jag vände mig mot henne.

"Ehm, ja" sa jag frågande, ovetandes om vad hon skulle säga här näst. Man vet aldrig med henne.

"Varför? Madison passar ju utmärkt", jag himlade lite med ögonen. Inte så att hon märkte något dock.

Jag har ingen lust att starta en diskussion som ändå skulle leda till någon typ av bråk och valde därför att rycka på mina axlar, som om att jag inte visste varför jag kallas för Maddie nu mera.

Egentligen så var det ju Ludwig som från början kallat mig det. Sedan har det bara eskalerat bland vänner bekanta. Med bekanta menar jag typ Ludwigs kompisar. Dante, Axel och dom.

Nog om mitt nya smeknamn, jag gillar det dock.

Klockan hade hunnit bli nio och vi hade hunnit äta våran middag. Nu satt mamma och pappa och drack av varsin kaffe.

Middagen var god, som förväntat. Jag hade tillslut bestämt mig för att äta en hamburgare. Sjukt gott.

Jag märkte hur jag ännu en gång satt och kollade på Ludwig e han stog bakom baren. Fler hade kommit och satt sig där, vilket innebar att Ludwig hade lite mer att göra en tidigare. Lika fokuserad var han dock.

Han underläpp hängde lätt samtidigt som hans ögon var fast på.. vad han nu höll på med där bakom.

Man kan ju undra vad det var han tänkte på. Jag hoppades på ett sätt att han tänkte på mig. Varför dock? Kanske för att jag satt och tänkte på honom. Vad vet jag?

"Madison?", frågade mamma. "Maddie" rättade jag och vände min uppmärksamhet till henne. Hon himlade lite med ögonen men sa inget mer om det.

Hon andades in lite luft, "i morse när jag skulle gå till jobbet". Jag kollade lite på henne och tog upp mitt glas med vatten som jag planerade att dricka. "Så såg jag ett par skor i hallen jag inte kände igen, herrskor"

Vattnet jag drack satte jag i halsen och började hosta vilt. Jag kollade på lätt på Ludwig som kollade på mig. Jag valde sedan att kolla ner i bordet. Jag vägrade möta mina föräldrars blickar. Jag fattade ju att dom fattade att jag hade hemsläp inatt.

"Vi vill inte skälla ut dig, du är ju trotts allt över 18 och kan göra dina egna beslut. Jag bara säger så att du vet att vi fattat" fortsatte hon. Det värsta var inte att dom visste att jag låg inatt. Det värsta var att killen jag låg i var 10 meter ifrån oss just nu, max. Inte för att dom visste något dock.

"Madison?", frågade pappa sedan lite oroligt, över vad dock? Jag kollade upp på dom och båda satt med blicken på mig

"Maddie" rättade jag honom. Han nickade lite. Jag tog ett andetag lite lätt. "Absolut" svarade jag bara på vad dom nu ville ha svar på.

"Toppen" svarade mamma sedan och reste sig upp från sin stol. Jag gjorde samma, antagligen så var vistelsen här över för denna gång.

Vi hade redan betalat så det var bara för oss att gå. Jag gick förbi baren och fångade Ludwigs blick som kollade upp på mig när jag gick förbi. Jag log lite mot honom som ett tack eller hejdå, lite oklart vad exakt. Dock fick jag ett leende tillbaka.