Ska vi? - Ludwig Kronstrand

Epilog

Söndag nionde december 2018

"Men kom igen, om du nu är så trött på honom så kan du väll lika gärna göra slut. Jag fattar inte problemet" det var Louise som argt snackade med mig i luren. Vi snackade om mitt och Kristoffers förhållande som ännu en gång började dala, och ännu en gång tror jag att det endast var jag som la märke till det.

"Men det är inte så enkelt som du får det att tro. Nej, om det nu ska hända så händer det i Januari. Vi ska ju förfan fira jul med våra familjer hemma hos oss i år" sa jag samtidigt som jag drog år den rutiga kappan jag hade på mig lite extra. Det duggregnade ute, inte direkt det man hoppats på i december, men men.

"Vem vet, jag kanske inser att jag och Kristoffer visst borde vara ihop och att jag är dum i huvudet som tänkte göra slut." Jag hade nu min mobiltelefon liggandes mellan axeln och örat för att kunna använde mina händer för att leta efter ett ciggpaket.

"Men Maddie-hjärtat, det är ju inte direkt första gången du har dessa tankar. Något i erat förhållande är ju fucked up" halvhjärtat lyssnade jag på vad Louise hade att säga till mig. Jag visste att hon helst av allt ville att vi aldrig blev ihop från början. Andra gången vi blev ihop de vill säga.

"Du, jag måste gå nu. Vi ses imorgon" sa snabbt till henne. Inte för att jag var framme vid affären jag var på väg till. Snarare för att jag inte pallade hennes snack mer, hon var för bra på övertala mig om att göra slut med Kristoffer.

Hon svarade med ett puss och hejdå för att sedan höra tre pip. Suckandes la jag ner mobilen i min rockficka och fokuserade på att tända min cigg.

Dock tappade jag fokuset så fort jag märke hur jag var på väg att gå in i någon framför mig. Allt jag kunde se var personens orangea dunjacka. Långsamt kollade jag upp med min cigg i mungipan och företog direkt vems blå ögon jag just nu stog och stirrade in i. De var längesen jag såg dom. Men jag stog just nu och gjorde det. Dom var förändrade på något sätt, en sorg låg över dom.

"Ludwig" sa jag i en utandning. Chockad kollade jag in i hans kalla ögon. Kalla mot mig.

"Lång tid, men vi kom hit" var allt han sa. Förvirrat kollade jag på honom och innan jag visste ordet hade han tagit tag i mina överarmar och sedan flyttat mig åt sidan för att fortsätta gå. Jag vände mig åt hållet han gick åt.

Jag kollade bak på honom med en rodnad på kinderna, en varm känsla i kroppen och en sorg i själen. Han gick vidare, men jag stannade här i tonårskärlekens blanka hopp.