"Hur känns allt nu då?", frågade Ludwig. Vi låg i min säng och vi kollade på vänner.
"Helt okej tror jag. Jag såg honom i matsalen idag, det kändes.. konstigt" svarade jag. Jag låg mellan hans ben och hade mitt huvud lutat mot han bröst.
"Hur menar du konstigt?" Frågade han. Jag pausade datorn, satte mig upp och vände mig om så att vi satt ansikte mot ansikte. Jag satt i skräddarställning mellan hans utsträckta ben. Han la sin hand på mitt högra knä och gjorde cirklar med tummen.
"När jag såg honom så kändes det konstigt att inte behöva gå fram till honom och typ säga hej, så som man alltid gjort du vet" sa jag, han gav mig en förvirrad blick.
"Jag vet inte, men jag fattar" svarade han och log. Jag himlade med ögonen. Vad menar han ens med det?
"Alltså jag är rädd att jag typ slutat älska honom, jag vill ju sluta älska honom men det kan väll inte gå så fort. Jag måste ju börjat sluta älska honom innan vi gjort slut, om jag nu slutat älska honom" försökte jag förklara. Han nickade lite förstående.
"Det skrämmer mig lite", slutade jag min mening med. Det skrämde mig, undrar när jag faktiskt slutade älska honom. Ludwig lutade sig tillbaka mot min sänggavel och suckade. Jag kollade oroligt på honom och hoppades på att han kunde ge mig någon form av vettig respons.
"Jag förstår inte varför du lägger tid till att tänka på detta, helt ärligt. Ni två existerar ju inte längre" svarar han. Jag suckar högt, inte bästa svaret jag kunde få.
"Men liksom.. jag har spenderat tre år tillsammans med honom och nu är han borta. Man saknar ju det på ett sätt" svarade jag. Jag har aldrig haft svårt för att förklara saker och ting men jag märker nu hur svårt det är att beskriva känslor.
"Är det honom du saknar?", frågade Ludwig. Jag skakade vilt på huvud, det absolut inte honom jag saknade.
Ludwig såg lite ut som ett frågetecken vid det här laget, jag kan inte klandra honom dock. Jag fattade knappt själv vad jag menade längre.
"Men vad innebär det? Du sa att du saknade det" Sa Ludwig förvirrat med betoning på det. Han lät lite irriterad nu, han blev det ibland när han inte fattade.
"Jag vet inte, typ att veta att man kan få närhet när man vill eller typ att alltid ha någon som står på ens sida och som man kan lita på" försökte jag desperat förklara. Det var typ så jag kände.
"Vill du ha närhet nu?", frågade Ludwig och kollade på mig allvarligt. Jag kollade in i hans ögon och han log. Han var söt när han satt där, han såg ganska oskyldig och oskuldsfull ut men seriös ändå. Han brydde sig verkligen.
"Jättegärna" svarade jag och han log lite större. Han sträckte ut armarna och jag satte mig närmare honom och omfamnade honom. Vi gungade lugnt, fram och tillbaka. Jag andades in hans varma doft.
Efter en stund så lossade han greppet runt min nacke. Jag kollade på honom frågande, varför släppte han? Det var ju mysigt.
"Jag kan vara den som alltid kan stå på din sida" sa han ett skratt lämnade mina läppar.
"Nej det var inte så jag menade, han stog nästan aldrig på min sida" svarade jag, jag ville inte vara den som sa vad man skulle tycka alla får ha sin egna åsikt.
Jag och Kristoffer var extremt olika. I början kompenserade vi varandra, mot slutet blev det typ jobbigt. Bråken var många och envisa, ingen av oss ville säga att den andra var rätt.
Okej dubbelmoralen finns när jag säger att man får tycka som man vill men ändå ville jag att Kristoffer skulle tycka som jag, det är ju praktiskt taget det jag menar. Men nej det är inte så jag menar. Jag menar att han var bara så gammalmodig typ, kunde inte tänka i nya banor.
