världen är min

Kapitel 9

"När kan du komma tillbaka till Sverige?" frågade jag med en tveksam ton, jag ville inte tjata och ge honom dåligt samvete. Jag låg i min säng i pappas lägenhet. Klockan var ett och saknaden av Adnan höll mig vaken. Vi hade nu varit ifrån varandra i fem dagar, men det kändes som evigheter. Och det värsta var att det skulle bli mycket längre eftersom pappa fortfarande låg på sjukhuset för återhämtning. Han var fortfarande svag och förvirrad från och till och på grund av det och att han fortfarande låg på sjukhuset så ville jag stanna i Sverige med honom. Jag skulle inte klara av att lämna honom nu.

"Jag vet inte, min tränare är fortfarande sur över att jag drog förra gången. Men vi får ledigt två dagar i rad nästa vecka, då kan jag komma" svarade Adnan. Jag log svagt.
"Det är snällt av dig, men det går inte. Du kommer bara kunna vara här några timmar på grund av flygning och du kommer få jetlag" sa jag med en tyst suck.
"Några timmar är någonting i alla fall" svarade Adnan mjukt. Jag log och vi båda tystnade.

"Sov nu, hjärtat. Du skulle väl upp tidigt imorgon för att vara med på mötet med läkaren? Och sen ska du väl träna småkillarna?" sa Adnan.
"Mm" mumlade jag och gäspade.
"Godnatt, jag älskar dig" sa Adnan med ett litet skratt.
"Godnatt, jag älskar dig också" svarade jag innan vi la på.

Morgonen därpå hade pappa ett möte med läkaren där de skulle stämma av hur återhämtningen gick. Jag ville vara med på mötet för att få all information som fanns eftersom jag inte riktigt litade på att pappa kunde återberätta allting. Mötet gick snabbt och efter det stannade jag på sjukhuset och höll pappa sällskap ända till eftermiddagen.

Efter att ha sagt hejdå till pappa så begav jag mig mot ishallen. På vägen gick jag förbi caféet och funderade på om jag skulle köpa en kaffe. Jag ville gärna göra det, men å andra sidan ville jag inte träffa Ossian. Efter mycket tvekande gick jag in till caféet och hoppades på att Ossian inte jobbade. Men det gjorde han. Och när han såg mig sken han upp i ett oskyldigt leende.
"En kaffe med lite, lite mjölk?" sa han när jag närmade mig kassan där han stod. Jag log och nickade.

Ossian gjorde snabbt iordning en kopp kaffe till mig och gick sedan runt disken till mig och gav mig den. Jag tackade och gav honom en tjugolapp, som kaffet kostade. Ossian himlade med ögonen men tog ändå emot den och stoppade in den i kassan. Jag log mot honom innan jag började gå mot dörren. Men även den här gången blev jag stoppad.
"Vänta på mig!" ropade Ossian. Jag vände mig mot honom och gav honom en frågande blick. Han tog smidigt av sig förklädet och hälsade på en annan kille i personalen som förmodligen skulle ta nästa pass. Jag visste inte varför, men jag väntade på Ossian. När han kom så gick vi ut och började gå.
"Vart ska du?" frågade han.
"Hockeyhallen" svarade jag kort.
"Men, laget är väl inte kvar?" frågade Ossian. Jag skakade på huvudet. Eftersom han inte svarade så antog jag att han ville att jag skulle förklara.
"Min pappa tränar ett nytt lag med små killar" berättade jag. Ossian nickade sakta.

"Så, vart är hockeyfrillorna? Det var länge sedan jag hörde något om er" sa Ossian när det förra samtalsämnet dog ut.
"Vi splittrades när vi gick ut gymnaiset, för tre år sedan. Vissa flyttade, vissa pluggade vidare, vissa blev signade" svarade jag. Ossian nickade.
"Och du?" frågade Ossian.
"Efter oss blev jag tillsammans med Adnan och nu är vi förlovade och bor i Kanada" berättade jag med en stolt röst. Jag log för mig själv av tanken på Adnan. Ossian nickade imponerat.
"Jag visste väl att du hade något för den killen, och han för dig" skrockade han. Jag log.

"Du själv då? Vad har du haft för dig?" frågade jag, inte för att jag ville veta, utan för att jag ville vara artig.
"Ja, jag dömdes ju som sagt för utpressning och barnpornografi och fick avtjäna mitt straff. Och när jag kom ut från fängelset hade mamma och pappa slängt ut mig ur lägenheten och de bröt, i princip, kontakten med mig helt. Det fick mig att inse hur dåligt jag hade betett mig och att det behövdes en förändring. Så jag bodde hos en kompis, skaffade ett jobb och tog tag i mitt liv. Nu har jag en egen lägenhet, ett fast jobb och jag har sagt förlåt till alla som jag har sårat" berättade Ossian. Vad han sa fick mig att le. Jag trodde alltid det bästa om folk och att alla kunde förändras, och Ossian hade bevisat att även han kunde det.

•••
Ossiaaaaan.. tror ni honom? Har han förändrats?
Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3