Kapitel 19

902 44 9
                                    

Veckorna flög förbi i Kanada. Det hade gått en månad och pappa mådde bra, jag och Adnan spenderade så mycket tid vi kunde tillsammans och jag kände mig mer som en del av gänget varje gång jag träffade Adnans lagkompisar och deras tjejer. Däremot fortsatte min otroliga smärta av graviditeten och jag var varje gång lika orolig över att någonting var fel, trots att läkaren sa att allt stod rätt till. Adnan fanns där för mig, höll om mig och viskade att allt skulle bli bra varje gång jag mådde dåligt och han var hemma, men jag mådde även dåligt när han inte var hemma och då var jag helt själv. Det var ofta jag fick så ont att jag inte ens kunde röra mig. Jag bara satte mig ner i fosterställning och grät tills smärtan var över. Många gånger berättade jag inte för Adnan om hur illa det var de gångar han inte var där eftersom jag inte ville ge honom dåligt samvete. Jag visste att han redan hade dåligt samvete för att han inte var hemma med mig, men jag tyckte det var dumt av honom att ha det. Även om jag skulle gillat mer om han var hemma med mig, så gjorde han det han älskade och det var han som försörjde oss. Men, trots det, så var det många gånger som jag hade funderat på att flytta tillbaka Sverige, dels på grund ut av samma skäl som tidigare, att jag var ensam här om dagarna, dels för att jag ville ha någon som kunde hjälpa mig när jag fick så otroligt ont och dels för att jag litade mer på den svenska sjukvården än den kanadensiska. Jag hade berättat det för Adnan eftersom jag inte ville hålla det hemligt nu när vi försökte behålla vår relation som den var innan, och som den nu hade gått tillbaka till. Jag ville inte att vi skulle hålla saker borta från varandra, ljuga och inte kunna lita på varandra. Vi hade ganska snabbt kommit tillbaka till hur vi hade det innan allt stupade. Vi var tillbaka i vår lilla bubbla av nyförälskelse, med generade leenden, varma blickar och oväntade komplimanger. Och jag älskade det. Jag tvekade inte en enda sekund på vår relation, det jag tvekade på var vår situation. Att jag genomgick en extremt jobbig graviditet och Adnan tränade majoriteten av tiden.

Det var mitt på dagen och jag satt i köket och betalde månadens räkningar. Mitt i allt kom smärtan, samma smärta som jag fick dagligen och hade fått ända sedan jag blev gravid. Jag hade lärt mig att ta djupa andetag och tänka på annat för att försöka bevara lugnet. Den här gången var det inte så illa som det var ibland, men trots det behövde jag sätta mig ner på golvet i fosterställning och bita mig i tungan för att inte skrika. Min mobil ringde och i hopp om att det var Adnan som kunde komma hem och hjälpa mig så svarade jag snabbt utan att se på skärmen.
"Hej, Audrina! Hur är det?" utbrast pappa i andra änden. Jag svor för mig själv över att det inte var Adnan. Pappa hörde mina stön av smärta och blev genast orolig.
"Har du ont igen?" frågade han oroligt. Jag lyckades svara ett ja mellan mina gnyn.
"Ta djupa andetag" sa pappa och försökte behålla en lugn röst för att lugna mig. Jag gjorde som han sa, andades i takt med honom, men smärtan fanns kvar. Pappa förstod det och började berätta om vad småkillarna hade gjort på träningen idag, för att få mig på andra tankar. Han lyckades och smärtan avtog en aning. Jag fick till och med in några skratt mellan hans ord, även om de var extremt ansträngda.

Efter några minuter av distraktion från pappa hade den skärande smärtan försvunnit. Det var inte helt bra än, men nu kändes det bara som mild mensvärk och jag visste att det strax skulle gå över.
"Har läkaren fortfarande inte sagt något?" frågade pappa som var kvar i telefon.
"Nej, de hittar ingenting fel" mumlade jag medan jag gick in till vardagsrummet och la mig i soffan.
"Jag vill inte säga det här, men jag tycker att du ska flytta hem till Sverige" sa pappa försiktigt, rädd för mitt svar.
"Varför?" frågade jag, nästan lite upprört eftersom jag inte förstod varför han tog upp det när han visste att det var ett infekterat ämne.
"För att någon måste ta hand om dig. Du får så ont att du inte ens kan stå rakt och spyr och skriker, flera gånger per dag, även när Adnan inte är hemma. Jag vill inte att du ska vara själv när du får så ont, jag vill att någon tar hand om dig, hjälper dig. Och jag vet att Adnan gör det när han väl är hemma, men alla gånger han inte är hemma då?" förklarade pappa menande. Han hade rätt. Dessutom skulle jag ha det lättare i Sverige eftersom jag knappt kunde gå ut själv eller med vänner utan Adnan för jag var rädd att få ont. I Sverige skulle jag ha pappa som sällskap och dessutom ha någon som hjälpte mig varje gång jag fick ont, inte bara på kvällar och lediga dagar.
"Men jag och Adnan då?" frågade jag lågt. Jag visste att om jag flyttade igen så skulle gamla sår rivas upp.
"Ni klarar det. Nu vet ni ju det, att hur svårt det än blir så klarar ni det när ni väl försöker. Och eftersom ni ska bilda familj så har ni inte så mycket till val heller" sa pappa.

•••
För er som inte läst min bok 03:27 förlåt min syster, så kan jag berätta att det tar sådan tid mellan kapitlen för att jag inte har någon motivation längre och det tar tid att skriva dubbla kapitel.. jag har inte tid, men jag försöker så gott jag kan!!!

Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3

världen är minTempat cerita menjadi hidup. Temukan sekarang