världen är min

Kapitel 4

Fyra veckor senare bodde jag och Adnan i Kanada. Vi hade hittat en hyreslägenhet som vi bodde i, Adnan hade börjat spela i laget och vi hade precis börjat bo in oss i lägenheten och landet. Det hade varit tre tuffa veckor för mig i Kanada eftersom Adnan spelade väldigt mycket hockey och det var sällan de var offentliga så att jag fick följa med. Jag hade inte hittat något jobb och jag hade inte skaffat några vänner, även om Adnan gång på gång tjatade om att vi kunde gå ut någon kväll med hans nya lagkamrater och deras flickvänner. Dock svarade jag varje gång att jag inte ville. Jag var inte redo att träffa nya människor, jag behövde smälta allt med flytten först. Så istället gick jag runt hemma och fixade småsaker som egentligen inte behövde fixas. Adnan märkte på mig att jag inte var så lycklig här i Kanada och han försökte verkligen med hela sitt hjärta att göra mig glad, vilket var fint gjort av honom, men inget som hjälpte. Han kunde göra vad som helst för mig, men inget skulle ta bort min ensamhet om dagarna eller min saknad efter mina vänner och min släkt i Sverige.

Det var söndag och Adnan hade bjudit ut mig på en stadsvandringsdejt, dels för att göra mig gladare, dels för att vi inte hade spenderat tid tillsammans på länge och dels för att visa mig vad som fanns att göra i området. Vi bodde i den centrala delen av Toronto och gatorna var hela tiden fyllda med folk och bilar. Det var höghus så långt ögat nådde och jag tyckte att det kändes och såg ut som ett litet New York. Vi gick hand i hand längs gatorna och hittade en massa shoppinggator, lunchställen, skönhetssalonger, barer, museum, ja allt möjligt. Adnan visade också några ställen som han hade hört att hans lagkamraters flickvänner brukade träffas på. Jag var dock mer intresserad av Adnan. Ställen intresserade mig inte, allt som intresserade mig var Adnan och att tillbringa tid med honom. Jag ville gå till alla ställen med honom, inte behöva äta lunch själv efter att ha gått på museum själv. Men det var inget jag sa till honom. Jag visste att han redan hade dåligt samvete över att jag inte var så lycklig och över att han tränade så mycket och vi därmed inte sågs så ofta. Därför nöjde jag mig med att njuta över den här lilla, lilla stunden vi hade tillsammans. Jag studerade hur hans ögon intensivt letade efter nya ställen åt mig, hur hans läppar rörde sig när han pratade, hur hans rufsiga, bruna hår flög åt alla håll och kanter av vinden. Jag sög in hur det kändes att hålla i hans hand, gå sida vid sida, känna hans arm virad runt min, höra hans ord, smaka på hans läppar. Allt det jag saknade till vardags. Honom. Jag försökte ta in så mycket jag kunde, så att jag kunde leva på det tills nästa tillfälle gavs.

"Du lyssnar ju inte ens på mig!" utbrast Adnan med ett skratt och vände sig mot mig. Jag spärrade upp ögonen i ett skratt och nickade.
"Jodå" svarade jag och slingrade mina armar runt hans hals. Adnan skakade hopplöst på huvudet och himlade med ögonen. Han kysste mig mjukt.
"Vad vill du göra då, min fina?" frågade Adnan och såg på mig med en bekymrad blick.
"Umgås med dig. Det spelar ingen roll vad vi gör, jag vill bara ha dig vid min sida" svarade jag och gav honom en menande blick. Adnan nickade förstående.
"Då vet jag vart vi ska" sa Adnan och skyndade sig iväg medan han drog i min hand. Jag följde efter honom med ett skratt.

Vi kom fram till en vacker park där allt var grönt och blommor i olika färger blommade för fullt. Vi gick ut på den stora gräsmattan och Adnan stannade mitt på den. Han släppte min hand och la sig på rygg, rätt ner på gräset. Jag log och gjorde detsamma. Vi låg så tätt intill varandra att jag hörde hur våra hjärtslag slog i takt. Mitt huvud vilade på hans bröst och hans arm höll om mig. Lugnet spred sig inom mig samtidigt som jag andades djupa andetag och försökte ta in den underbara stunden.

Lugnet avbröts av min mobil som ringde. Jag krånglade upp den ur fickan och såg pappas namn lysa på skärmen. Med ett leende tryckte jag på svara.
"Hej, pappa!" sa jag glatt, men fick inget svar.
"Ja.. jag.. ser.. ing.. det.. svart.. jag... förlamad.. mitt... Audrina.. jag.. hjälp.." stammade pappa fram, vinglades på orden. Blixtsnabbt satte jag mig upp och kände paniken stiga inom mig. Pappa höll på att få en stroke. Jag kände igen det så tydligt från det pappa berättat om när farmor fick en stroke för två år sedan. Att man inte ser någonting, att man blir tillfälligt förlamad på ena armen eller benet, att man blir förvirrad och har svårt att prata. Och just nu uppfyllde pappa alla kriterierna.

•••
Sorryyy för dålig uppdatering men det är lite körigt just nu.. jag håller på att skriva klart lär dig älska mig igen, jag försöker skriva på denna så mycket jag kan så att jag ligger lite före er, jag har börjat på en ny berättelse som jag måste skriva mängder på för att hinna publicera den när lär dig älska mig tar slut, samt att jag har gäster och gör aktiviteter NONSTOP om dagarna... sååå, det är lite körigt just nu. Men men, här får ni iaf ett kapitel!! Hoppas ni gillar det! Kommentera vad ni tycker!!
Puss & kram <3