"Babe, sätt på dig något snyggt. Jag har bokat bord åt oss på den där restaurangen du älskar" ropade Adnan så fort han kom in genom dörren. Jag svalde hårt där jag satt i soffan. Han var så fin och jag ville inte förstöra hans humör, men jag var tvungen att berätta. Adnan kom in i vardagsrummet och undrade säkert varför jag inte hade svarat. När han såg min tomma blick och mina gråtfärdiga ögon så skyndade han sig fram till mig. Han drog upp mig på fötter och omfamnade mig mjukt.
"Vad är det, mitt hjärta?" viskade han och strök sin hand längs min rygg.
"Jag måste flytta tillbaka till Sverige" viskade jag tillbaka. Adnan släppte från kramen, men höll kvar sina händer på mina axlar. Hans ögon sökte sig efter mina.
"Jag klarar inte av att må så dåligt som jag gör och behöva klara mig själv igenom det. Pappa kan ta hand om mig tills jag mår bättre och då kommer jag tillbaka till dig" förklarade jag. Adnan bara log svagt.
"Jag förstår dig, du behöver inte förklara dig. Jag önskar verkligen att jag kunde släppa allt och ta hand om dig varje sekund av dagen, men det går inte, då blir jag utkickad av laget och vi är tillbaka på ruta ett, utan kontrakt och jobb" svarade Adnan. Jag nickade förstående.
"Jag vet, och jag ber dig inte att ta hand om mig, jag vill inte att du ska ge upp din dröm på grund av detta. Jag klarar mig med pappa. Det enda jag ber om är att vi inte glider ifrån varandra igen" sa jag. Adnan nickade instämmande.
"Jag lovar, vi ska inte glida ifrån varandra igen. Nu vet vi att vi klarar allt. Och vi vet vad vi kämpar för. Jag ska göra allt i min makt för att vi ska klara det" sa Adnan betryggande. Jag log.
"Detsamma" viskade jag innan jag slängde mig i hans famn igen.
"Byt om nu så går vi till restaurangen" sa Adnan när vi till slut släppte från kramen. Jag log och nickade innan jag skyndade mig in till sovrummet. Det gick så mycket bättre än jag hade förväntat mig, nu hoppades jag bara på att det kunde fortsätta gå bättre än förväntat när vi bodde cirka sexhundra mil ifrån varandra.
Jag bytte om från mjukiskläder till en svart klänning. Medan jag flätade mitt hår i en fiskbensfläta kom Adnan in i rummet. Vi log mot varandra i spegeln. Han slängde snabbt av sig sina mjukisar och sin t-shirt och bytte om till en rosa skjorta och ett par beiga chinos. Han drog sin hand genom sitt hår och kom fram till mig. Utan att fråga tog han tofsen från min hand och snurrade den runt slutet av flätan. Jag log tacksamt och vände mig om så fort han var klar.
"Jag hoppas att du gör sådär på vår framtida dotter" viskade jag och log lurigt. Adnan fnös till med ett flin.
"Det är en kille, jag lovar" sa Adnan malligt. Jag skrattade.
"Vi får väl se" mumlade jag och kysste honom.
Middagen var underbar. Det var på min favoritrestaurang och allting var perfekt, trots att jag precis hade droppat bomben om att jag skulle flytta. När våra samtalsämnen dog ut så kunde vi sitta där och bara se på varandra. Studera varandras blickar, rörelser och beundra varandra. Vi var menade för varandra och hade alltid varit det. Det fanns ingen annan som kunde ta hans plats, någonsin. Det var vi två för alltid.
"Så, när ska vi gifta oss?" frågade Adnan och sträckte sig efter min vänstra hand. Jag gav honom den och han började pilla på min vackra förlovningsring. Jag log.
"Jag vet inte, när vill du?" svarade jag.
"Så fort som möjligt, men jag vill att du ska må bra så det är nog bäst om vi väntar lite. Det är ju inte kul om du får ont under bröllopet" sa Adnan mjukt. Jag nickade.
"Vart vill du gifta dig då?" frågade Adnan med en fundersam min.
"Det spelar ingen roll, jag vill bara att alla vi känner har möjlighet att komma" sa jag. Adnan nickade instämmande.
Efter middagen gick vi en promenad längs Ottawas gator. Hand i hand under gatlampornas svaga ljus. Jag älskade att bara umgås med Adnan. Vi njöt så mycket av varandras sällskap och jag skulle sakna att inte ha honom nära mig varje dag. Men vi båda var överens om att vi skulle klara det den här gången.
•••
Tack för er förståelse för mina dåliga uppdateringar och för att ni ger mig tid!! Ni är bäst!
Kommentera vad ni tycker om boken och om Audrinas beslut!!!
Puss & kram <3
ŞİMDİ OKUDUĞUN
världen är min
Genç Kurgu"Audrina? Varför är du inte lycklig? Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din." "Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig." *Bok 3 ur Världen-serien. Detta är en uppföljar...
