världen är min

Kapitel 26

"Men om vi inte kan vara tillsammans för att vi är för förstörda och om vi inte kan trösta varandra, varför ska vi då ens vara tillsammans?" frågade jag svagt, rädd för svaret. Jag ville aldrig göra slut med Adnan, hur illa det än var mellan oss.
"För att ni älskar varandra" sa pappa och fäste sin blick vid min.
"Hur vet du det? Det har gått sex år sedan vi blev tillsammans. Det här kanske var droppen. Det kanske var ett tecken på att vi inte ska fortsätta tillsammans. Vi kanske har haft vårt roliga och nu är det över" sa jag med en uppgiven röst. Pappa skakade på huvudet.
"Jag ser det på er. Adnan ger dig samma blickar som jag gav din mamma och du ger samma blickar till Adnan som din mamma gav till mig" sa pappa mjukt. Frustrationen och sorgen inom mig fick mig att agera innan jag hann tänka och därmed hann orden lämna min tunga innan jag hann tänka igenom dem.
"Hur vet du att du och mamma älskade varandra så mycket som du hela tiden säger? Hur vet du att allt ni hade och skulle kunna få var det bästa som fanns? Ni var tillsammans i ett halvår, pappa, ett halvår!"

Jag såg direkt hur pappas ögon och hela kroppsspråk sjönk till botten och det var då jag insåg vad jag egentligen hade sagt. Skammen sköljde över mig och jag skakade på huvudet åt mig själv.
"Förlåt, jag.." började jag med en suck. Pappa avbröt mig.
"Jag förstår dig, jag förstår att du tvekar. Men det gjorde inte jag. Jag har inte berättat det här för dig, men du ska få höra" sa han sakta. Han lutade sig tillbaka på bänken och ett litet leende spred sig på hans läppar.
"Jag och Emilia låtsades vara kära i början av graviditeten, just för att vi ville att graviditeten skulle vara något positivt, vi ville visa alla att vi inte hade gjort ett misstag. Det var en oväntad graviditet, vi var inte redo, alla sa det till oss, alla tänkte det om oss. Och därför ville vi bevisa att vi visst var redo, så vi fejkade att vårt förhållande var hur bra som helst. Vi var inte kära i varandra, vi var kära i idén om ett liv tillsammans, idén om att vara den perfekta familj som ingen trodde att vi kunde bli" mumlade pappa. Han pausade och det fick mig att börja tänka över vad han hade sagt, och att det kanske stämde in på mig och Adnan. Vi klarade ju uppenbarligen inte av en graviditet, så vi kanske inte var rätt för varandra. Tårarna var nära, men jag höll mig. Men när pappa fortsatte sin berättelse så förstod jag vart han ville komma.
"Men en dag. En helt vanlig dag satt jag och Emilia hemma hos din farmor och farfar i hennes rum. Vi hade fokuserat så mycket på att se och bete oss så kära genom att gå på överflödiga dejter, träffa och visa för alla och så vidare. Vi hade aldrig lagt ner tid på varandra, bara lära känna varandra, befinna oss i varandras sällskap utan någon i närheten, utan någon tanke på vad vi behövde göra. Men den dagen gjorde vi det. Vi satte oss ner i hennes rum, på varsin ända av rummet för att se vart det ledde oss, om vi kunde umgås lite mer avskalat. Och jag kommer ihåg att jag satt där i soffan och min blick var fäst vid Emilia som satt i sängen med sin blick ner i täcket. Hon pillade nervöst på påslakanet och vågade inte vända upp sin blick för att hon märkte att jag stirrade på henne. Vi satt där i evigheter. Helt tysta, utan att möta varandras blickar. Men till slut så vände Emilia upp blicken mot mig. Och för första gången såg jag henne. För första gången såg jag henne. Min största kärlek. Jag såg henne, jag såg allt. Jag förstod att det var henne jag ville spendera resten av mitt liv med. Det var henne jag ville ge allt jag hade. Det var henne jag aldrig ville ge upp på. Det var henne jag ville älska villkorslöst livet ut."

Jag svalde hårt. Det han berättade var så rörande och fick tårar att rinna ner för mina kinder.
"Från den dagen brydde vi oss inte om vad andra tyckte eller tänkte om oss. Vi brydde oss inte om överflödiga dejter eller antal kyssar. Det enda vi brydde oss om var att vara i varandras närhet. Jag vet att vi älskade varandra. Jag vet att det vi hade var äkta kärlek. Och jag känner igen blickarna du och Adnan ger varandra, jag känner igen sättet ni beter er på, hur ni pratar med och om varandra, hur ni ler i varandras närhet. Så snälla, Audrina, ge er en chans. För den kärlek som du och Adnan delar kommer du aldrig kunna hitta hos någon annan" berättade pappa klart. Mitt hjärta började slå hårda slag när jag insåg att pappa hade rätt och att jag hade kastat bort allting.

•••
Jag har lite frågor!!! VAD vill ni att nästa bok ska handla om? Och vilken stil vill ni ha? En feel good-bok, en badboy-bok, en sorglig? Och från vilket perspektiv? Tjej, kille eller båda? Kommentera allt ni vill!!!!
Kommentera vad ni tycker om den här boken också så blir jag glad!!!
Puss & kram <3