världen är min

Kapitel 27

På vägen hem stannade jag och pappa vid caféet där Ossian jobbade för att köpa varsin kaffe. Jag hade inte träffat Ossian på länge och när jag såg honom stå i kassan blev jag glad. Vi var bra vänner och hade inte hörts av sedan missfallet. Ända sedan missfallet hade jag inte ägnat en enda tanke åt honom, men att se honom nu fick mig att inse att jag verkligen behövde prata med honom. Han gav mig alltid så bra råd och stöd gällande min och Adnans relation. Adnan visste att jag träffade Ossian då och då innan missfallet, och han var väl inte superglad över det, men han sa ingenting om det, eftersom vi denna gång hade lovat varandra att inte bråka om onödiga saker.

Ossian sken också upp i ett leende när han såg mig. Jag och pappa kom fram till honom.
"Ossian" sa pappa i en hälsning och nickade mot honom.
"Gabriel" svarade Ossian och log. Pappa var väl inte heller jätteglad över att jag hängde med Ossian, men han lät mig göra som jag ville och han sa att av vad han hade sett så hade Ossian ändrats, vilket jag höll med om.
"Vart har du varit på sistone?" sa Ossian vänd mot mig. En klump bildades i magen och jag svalde hårt. Pappa gav mig ett snett leende och vände sig sedan mot Ossian.
"Jag tror att Audrina behöver någon att prata med" sa han. Ossian blev orolig, men nickade sedan.
"Absolut" sa han. Pappa log tacksamt och gav mig en kram innan han gick sin väg.

Ossian tog av sig sitt förkläde, tog med sig två koppar kaffe och gick mot ett bord längre in i caféet. Jag följde efter och satte mig tveksamt ner på stolen mittemot honom.
"Vad är det som händer?" frågade Ossian mjukt. Han sträckte fram en kopp kaffe och jag tog emot den och kupade mina händer om koppen. Med ett djupt andetag berättade jag om missfallet för Ossian. Efter både medlidande och stödjande ord från honom så började vi prata om Adnan. Mestadels för att jag behövde någon att prata om honom med. Jag hade inte velat ta upp hela sanningen ens för pappa, utan valt att hålla det för mig själv, tills nu. Jag behövde lätta mitt hjärta, få ut mina tankar.

"Jag har tagit avstånd från Adnan, det har jag. Först gjorde jag det för att jag var rädd över hans reaktion över missfallet och jag orkade helt enkelt inte prata med honom. Men sedan gick dagarna och jag såg hur han mer och mer började tappa kontakten med mig och istället umgås med sina kompisar borta i Kanada. Det bevisar verkligen hur lite han egentligen ville ha en familj med mig. Och att han inte pratar med mig visar att han är arg på mig. Det är mitt fel. Jag vet det. Men jag trodde att han kunde förlåta mig, att vi kunde fortsätta trots mitt misstag" förklarade jag. Ossian avbröt mig snabbt.
"Audrina? Vad sitter du och säger?" utbrast han. Jag gav honom en frågande blick.
"Missfallet är inte ditt fel. Allvarligt. Du får inte tro det. Ingenting är ditt fel, verkligen inte" sa Ossian med en allvarlig ton. Jag fnös till.
"Vems fel är det annars? Och varför skulle Adnan annars vara arg på mig och sluta prata med mig?" fnös jag uppgivet. Ossian skakade på huvudet.
"Det är ingens fel. Missfall är jättevanligt. Det var helt enkelt inte menat just den här gången, det är inget du kan ändra på eller rå för. Och jag kan lova dig att Adnan inte är arg på dig på grund av missfallet, jag lovar att han inte skyller det på dig" sa Ossian. Jag suckade.
"Det vet inte du. Du vet inte hur mycket han har dragit sig undan, hur han helt har slutat höra av sig, hur han träffar sina vänner varenda jävla kväll, hur han aldrig fäller en enda tår över missfallet och över vår situation" utbrast jag. Tårarna rann ner för mina kinder.
"För det första, jag tror inte du är helt oskyldig heller. Du sa ju själv förut att du har dragit dig undan för att du var rädd. Skyll inte allt på honom. Och för det andra, du vet inte heller. Ni pratar ju inte, hur kan du då veta hur han känner? Om han gråter? Du vet inte det. Du måste prata med honom. Ni måste reda ut allting" förklarade Ossian. Jag skakade på huvudet.
"Jag tänker inte ringa honom, bönandes om att få tillbaka honom. Jag tänker inte vara tillsammans med någon som inte kan finnas där för mig när jag behöver honom" sa jag, nästan lite argsint. Ossian var tyst ett tag. Han verkade fundera över om han skulle säga det han tänkte eller inte. Men till slut tog han mod till sig och sa det.
"Nu får du ge dig. Förlåt om jag trampar dig på tårna, men någon måste säga det här till dig. Du kan inte skylla allt på Adnan, du kan inte säga att han inte har funnits där för dig. Har du funnits där för honom? Har du stöttat honom? Och vadå att du inte tänker ringa honom och böna och be? Hur tror du då att det ska lösa sig? Väx upp och inse att ni båda har gjort fel, ni båda måste kompromissa, ni båda måste ringa varandra. Jag blir bara så grymt irriterad på er två när jag hör om er situation, för jag vet hur mycket ni älskar varandra. Jag blir så frustrerad över att ni två, de mest kärleksfulla personerna jag känner, inte ens kan prata varandra och reda ut missförstånd? Förstår du inte vad ni kastar bort? Förstår du inte hur många som i hela sitt liv går runt och drömmer om ett förhållande som erat, en kärlek lika stark som eran? Och så kastar ni bara bort den för att ni båda två är så barnsliga att ni inte ens vill ringa varandra? Allvarligt talat, Audrina. Jag vet faktiskt inte om jag vill lyssna på mer av ditt gnäll över er situation. Jag förstår att det är jobbigt, men lös det då för fan! Ni har alla förutsättningar i världen för att bli lyckliga igen, för att få allt att fungera igen. Så ta vara på det. Kasta inte bort den här chansen" utbrast Ossian med en fullt allvarlig och nästan irriterad röst. Han såg mig djupt in i ögonen och jag satt som förstummad och lyssnade noga till hans hårda ord.

•••
Ojojoj, nu var det såååå länge sedan jag uppdaterade, förlåt!!!! Men nu ska jag stanna upp ett bra tag och skriva upp mig några kapitel och skriva klart 03:27 förlåt min syster. Tusen tack för ert tålamod! Ni är bäst!!
Kommentera också vad ni tycker om boken!! Och vad tycker ni om Ossians tillsägelse? Ska Audrina lyssna på honom?
Puss & kram <3