världen är min

Kapitel 22

Veckorna gick och allting flöt på. Jag och Adnan hade lyckats hålla vårt förhållande vid liv och vi var precis som innan jag flyttade till Sverige. Det hade gått fyra veckor och vi hade inte träffats, men vi smsade och ringde varje dag, ibland för att berätta saker, andra gånger för att bara höra varandras röster.

Pappa tog hand om mig väl. Det kändes tryggt att alltid ha någon som kunde hjälpa mig när jag fick ont. För det fick jag fortfarande. Jag hade varit på flera olika läkarkontroller, men ingen kunde hitta något fel med bebisen. Jag var såklart glad över det, men jag ville ändå veta varför jag hade så ont. Men jag klarade mig. Jag brukade tänka på framtiden, det var det enda som motiverade mig att fortsätta kämpa. Jag föreställde mig Adnan och mig i Kanada tillsammans med vår nyfödda bebis. Vi var lyckligare än aldrig förr och vi skulle förbli lyckliga. Jag föreställde mig att jag då skulle tänka tillbaka på alla stunder jag hade så ont och bara tänka att det var så himla värt det. Att vår bebis var mer än värd det. Så jag höll ut.

Men, den här natten vaknade jag av en otrolig smärta. Jag hade aldrig haft så ont som jag hade just nu. Det var knappt att jag kunde andas för att det gjorde så ont. Panikslaget började jag banka i väggen, jag kunde inte röra annat än min arm. Någonting var fel, det kände jag på mig. Detta var inte bara en vanlig omgång av smärta, detta var något helt annat. Jag fick inget svar från pappas sovrum så jag slutade banka, mina krafter tog slut. Återigen försökte jag resa mig upp, men jag låg som fastklistrad i sängen. Jag kände hur det var varmt och blött i sängen under mig. Med ett bultande hjärta och en bröstkorg som värkte av panik så lyfte jag, med samlade krafter, på täcket. Synen fick mig att skrika och tårarna sprutade okontrollerbart. På lakanet under mig hade en stor blodfläck bildades. Smärtan var olidlig och fick slänga mig upp i fosterställning när det helt plötsligt kom ett krampanfall. Samtidigt slog mitt hjärta så hårt att jag kunde känna slagen ut i fingertopparna. Min kropp var fylld av panik och jag bara skrek, utan att ha någon som helst kontroll över vad jag gjorde eller vad som hände.

Pappa kom springandes in i mitt rum och stannade upp för en sekund när han såg mig liggandes i fosterställning, skrikandes och gråtandes, i en nerblodad säng. Han gick från nyvaken till upp i varv på millisekunder. Snabbt var han framme vid mig och tog ett stadigt grepp om hela mig. Han höll hårt och försökte få mig att sluta skaka. Allt gjorde så ont och jag var så rädd att skakningarna var ett faktum.

Pappa ringde ambulansen och de var där på bara några minuter, men för mig kändes det som evigheter. Pappa var tvungen att släppa sitt grepp om mig och så fort hans trygga armar lämnade min kropp ökade paniken. Jag var knappt vid medvetandet längre och därför hängde jag inte med och förstod över huvudtaget inte vad ambulanspersonalen gjorde.

I nästa sekund rullades jag in i ett sjukhusrum på en bår. Vitklädda läkare omringade mig och paniken steg allt mer. Pappa var bortom synhåll, mina kramper blev bara värre och jag började försvinna från verkligheten. Min blick blev suddig. Det vita, ljusa rummet med starka lampor och höga ljud, övergick successivt till totalt mörker och en total tystnad.

•••
Alltså... det här kapitlet och det senaste på 03:27 min syster slängde jag ihop mellan 03.30 och 04 efter att ha pluggat konstant från 08 till 03 :))) Mitt liv kaosar just nu... men jag försöker få allt att gå ihop och jag hoppas ni blir nöjda med kapitlen!! Kommentera gärna vad ni tycker!! Och vaaaad händer med Audrina??
Puss & kram <3