världen är min

Kapitel 23

Jag vaknade och bländades av det vita, starka ljuset i rummet. Mitt hjärta började slå hårt och paniken steg. När jag vred på huvudet mötte jag pappa sovandes på en stol bredvid mig. Jag drog försiktigt upp min arm och flyttade den mot pappa. Jag tvingades använda alla krafter jag hade för att kunna röra på min arm. Hela kroppen var helt kraftlös och allt gjorde ont. Men jag lyckades röra vid pappas arm så att han vaknade. Förvirrat svepte hans blick över mig innan ett leende spred sig på mina läppar.
"Audrina" mumlade han och kramade mig försiktigt där jag låg i sängen.
"Vad.." började jag, men lyckades inte få fram fler ord eftersom rösten svek mig. Pappa fick en bekymrad min på läpparna. Han tog min hand och svalde hårt.
"Audrina.. det som hände.. det blev missfall.." sa pappa lågt, med en allvarlig ton. Allting, som redan gjorde ont, inom mig gjorde ännu mer ont. Jag brast ut i gråt och började skaka. Pappa reste sig upp och trängde sig upp i sängen bredvid mig. Han tog ett stadigt grepp om mig och höll mig mot hans bröstkorg. Jag skakade på huvudet och försökte formulera ord, men ingenting lyckades lämna min tunga. Jag visste inte hur jag skulle reagera, allting kändes bara så fel och så tomt.

Jag vet inte hur länge vi låg där i sängen, hur många tårar jag fällde, men till slut tog tårarna slut och pappa släppte försiktigt från kramen.
"Hur? Varför?" frågade jag svagt medan jag torkade mina tårar.
"Läkarna vet inte än, men det har varit något fel ända från början med dina smärtor i magen. Det har varit något som de inte kunde se, men smärtorna och missfallet hör ihop" sa pappa försiktigt.
"Vet Adnan?" mumlade jag lågt. Pappa skakade sakta på huvudet. Jag såg att han blev osäker.
"Jag tyckte inte att det var min plats att berätta om missfallet eftersom det handlar om er två. Och jag ringde honom inte inatt för att jag inte ville oroa honom för mycket, läkarna sa att du skulle vakna under dagen idag och att du var okej och då kändes det onödigt att oroa Adnan när han inte kunde prata med dig" förklarade sig pappa, tveksam på om han hade gjort rätt. Jag nickade sakta.
"Det var fint. Men jag klarar inte av att berätta för honom.." sa jag och kände hur tårarna återigen var på väg. Pappa log snett mot mig.
"Audrina. Det här angår er, det är erat barn" sa pappa menande.
"Jag vet, men jag kan inte. Jag.. han.." började jag, men avbröt mig själv, rädd för att säga till pappa vad jag tänkte. Jag ville inte ringa Adnan för att jag inte ville höra hans besvikelse. Jag ville inte att han skulle skylla på mig. För detta var mitt fel. Det var jag som bar barnet, och jag som förlorade det.

Pappa såg på mig hur dåligt jag mådde. Han såg vilken ångest jag hade över att ringa och berätta för Adnan. Därför log han svagt och tog min hand.
"Jag ringer honom och berättar" sa han mjukt. Jag log tacksamt.

Innan pappa hann ringa kom en läkare in i rummet. Hon log när hon såg att jag var vaken, men hennes leende ersattes snabbt med en medlidande blick när hon såg mitt ansiktsuttryck. Hon förstod direkt att pappa hade berättat om missfallet, men trots det förklarade hon för mig vad som hade hänt, vilket gjorde allt så mycket verkligare.
"Jag är så ledsen, Audrina. Men du har fått ett missfall. Dina smärtor har varit tidiga tecken på att något är fel. Jag har hört att du har varit hos många läkare, men det är alltid svårt att definiera vad smärtor som dessa beror på och det är väldigt svårt att förutse följderna av smärtor. Men, tur i oturen, så mår du bra och det här påverkar inte dina chanser att bli gravid igen. Din kropp kommer återställa sig själv snabbt och du kommer kunna bli gravid igen om bara några få veckor om du vill det" berättade läkaren mjukt. Jag nickade sakta, medan ensamma tårar föll ner för min kind. Allting bultade inom mig och gjorde ont. Mitt hjärta var i tusen bitar och mitt huvud värkte av alla tårar sim fällts.

När läkaren hade tagit några tester på mig så lämnade hon mig och pappa ensamma. Pappa tittade länge på mig och verkade fundera över vad han skulle säga.
"Vill du fortfarande att jag ringer Adnan?" frågade han tveksamt. Jag nickade. Pappa bet sig i läppen. Han tyckte att det var fel, men jag skulle inte klara av att ringa Adnan och berätta.
"Okej" svarade pappa till slut med en mjuk ton. Han pussade mig på pannan innan han gick ut från rummet.

Länge låg jag spänd i sängen och försökte höra, i alla fall en lite del av, samtalet mellan pappa och Adnan, men allting var knäpptyst. Till slut gav jag upp och suckade ljudligt. Mitt och Adnans liv hade precis raserat, och allt var mitt fel.

•••
Ojojoj nu har det gått alldeles för många dagar sedan jag uppdaterade sist!!! FÖRLÅT!!! Jag har haft sååå mycket i skolan och i privatlivet och jag har varken haft tid eller motivationen till att skriva.. men tack för ert tålamod!! Jag har inte så mycket att göra i helgen så jag ska försöka skriva upp mig några kapitel på den här boken och på 03:27 förlåt min syster!!!

Kommentera vad ni tycker om boken!! Ni är bäst!!
Puss & kram <3