världen är min

Kapitel 24

Pappa kom tillbaka in i rummet efter flera långa minuter. Han höll mobilen i handen med samtalet fortfarande på. Jag spände hela kroppen och började skaka på huvudet när pappa kom emot mig.
"Adnan vill prata med dig" sa pappa försiktigt. Han hade en bekymrad min.
"Inte nu" sa jag, helt förskräckt. Pappa suckade och tog upp mobilen till sitt öra.
"Hon vill inte nu, Adnan" sa pappa försiktigt.
"Ja, jag lovar" sa pappa efter att ha lyssnat till Adnans svar. Jag pustade lättsamt ut för att han inte protesterade för mycket.

Pappa gav mig ett snett leende och satte sig bredvid mig.
"Du måste prata med Adnan, Audrina. Ni måste ta er igenom det här tillsammans" sa pappa. Jag suckade.
"Kan vi snälla prata om något annat. Jag ringer Adnan när jag är redo" sa jag, nästan lite irriterat. Pappa satte upp händerna i försvarsläge och tystnade. Han förstod att det inte var läge att fortsätta tjata på mig.

Efter mängder med tester så fick jag åka hem. Pappa hade varit hemma och hämtat bilen så att vi inte behövde åka kommunalt, vilket var skönt. Jag hade inte fysiskt ont, men psykiskt var jag helt slut. Bilresan var tyst. Pappa försökte prata med mig och få igång samtalsämnen, men jag var inte sugen på att prata. Jag satt med huvudet lutat mot rutan och tittade ut. Min blick drogs, omedvetet, till alla mammor och pappor som gick runt med små bebisar. Tårarna låg som ett lager vid ögonlocken och jag kämpade för att inte brista ut i gråt. Alla såg så lyckliga ut och allt jag kunde tänka på var hur den lyckan precis hade ryckts ifrån mig. Jag förstod inte vad jag hade gjort fel. Jag förstod inte hur jag kunde låta det hända. Hur kunde jag låta min och Adnans framtid tas ifrån oss?

När jag kom hem la jag mig ner i sängen, som pappa hade bäddat med rena lakan och massor av filtar. Pappa frågade om jag ville ha något, men jag svarade bara att jag ville vara ensam. Med en viss tveksamhet lämnade pappa mitt rum. Jag kröp ner under täcket och släppte ut mina tårar. Min mobil plingade till där den låg, och hade legat, på sängbordet sedan dagen innan. Jag sträckte mig efter den och såg Adnans namn på skärmen. Med darrande fingrar gick jag in på vår konversation. "Jag älskar dig" stod det i hans sms. Jag svalde hårt. Såklart blev jag glad av hans sms, det betydde att han brydde sig om mig och ville stötta mig. Men jag kunde inte undgå att känna mig osäker. Visst, han skrev att han älskade mig. Men det gjorde han inte. Jag hade precis tagit vårt barn ifrån honom. Men trots det svarade jag honom, "Jag älskar dig också". Adnan svarade snabbt. "Vill du att jag ska komma till Sverige?" stod det. Jag svalde hårt. Mitt hjärta började dunka. Även om allt jag ville var att gråta ut i Adnans famn så ville jag inte träffa honom, jag ville inte ens höra hans röst. För jag visste att han skulle utstråla besvikelse och det skulle jag inte klara av. Allting var redan jobbigt som det var och jag var redan fylld av skam, jag behövde inte någon som påpekade det. Dessutom ville jag inte se honom för jag ville inte föreställa mig hur lyckliga vi hade kunnat vara om jag inte hade fått missfall. "Nej, stanna i Kanada. Du har viktiga matcher. Jag kommer hem när jag har bearbetat allt." skrev jag i ett sms. Jag tvekade länge innan jag tryckte på skicka och väntade spänt på Adnans svar. Efter många minuter av en bubbla som indikerade att han skrev så kom svaret, "Okej". Det skar till i hjärtat av hans korta svar. Jag visste det. Han var sur på mig, han var besviken på mig, allt var mitt fel. Irriterat slängde jag bort mobilen och släppte ut mina tårar.

•••
Kommentera vad ni tyckte om det här kapitlet och boken i helhet!!! Vad tycker ni om Audrinas tankar och hur hon har reagerat på allt? Kommentera!!!
Puss & kram <3