Två veckor passerade. Jag och Adnan hade inte träffats på arton dagar, vilket var det längsta vi någonsin hade varit ifrån varandra. Däremot var det ingen av oss som propsade på att träffas eftersom vi knappt pratade längre. Visst hördes vi av varje dag, men det var ingen glädje eller lycka i våra samtal. De bestod av standardfrågor som hur vi mådde eller vad vi hade gjort under dagen. Vi betedde oss inte alls som vanligt. Vår kärlek var som bortblåst. Men ändå ville vi inte ge upp. Vi ville försöka så länge det gick, vi älskade ju varandra.
Adnan var sur på mig för att jag inte ville flytta hem. Jag skyllde fortfarande på pappa, trots att han mådde bra och skulle klara sig själv. Adnan förstod att det inte gällde pappa längre och försökte pressa ur mig en förklaring, men jag blånekade allt. Han var också sur över att jag fortsatte umgås med Ossian. Det var inte så att vi träffades hela tiden, men då och då när jag behövde någon att prata med så träffades vi på caféet och dessutom hade jag bytt tillbaka till hans café innan varje träning. Att Adnan var sur på mig över att jag träffade Ossian gjorde att jag var sur på honom eftersom han träffade vänner stup i kvarten, men vägrade låta mig träffa Ossian.
Jag hade mått så extremt dåligt fysiskt under dessa två veckor och gjorde det än. Jag älskade Adnan och jag ville inte att det här skulle vara slutet för oss. Och det var förmodligen det som gav mig oro och stress vilket ledde till trötthet, illamående och känslosamhet.
"Audrina, mitt hjärta, du måste äta något" sa pappa med en suck och sträckte fram brödet mot mig. Jag skakade på huvudet medan jag kände kväljningar av lukten av ägget som pappa åt till frukost.
"Är du helt säker på att det bara är på grund av ditt psykiska mående som du mår såhär?" frågade pappa och studerade mig med en fundersam blick.
"Vad skulle det annars vara?" frågade jag och försökte andas lugnt för att få illamåendet att gå över.
"En bebis" sa pappa och kisade mot mig. Jag satte i halsen, trots att jag inte hade ätit eller druckit något.
"Va?" utbrast jag förvånat. Pappa nickade.
"Du har alla symptom" fortsatte han. Jag skakade på huvudet.
"Jag kan inte vara gravid nu" sa jag förtvivlat.
"Eller så är det just det ni behöver" sa pappa mjukt, "att Emilia blev gravid med dig var det som förde oss tillsammans. Kanske kan din graviditet hjälpa dig och Adnan att hitta tillbaka till varandra, då har ni en anledning till att verkligen försöka igen."
En halvtimme senare stod jag i badrummet och väntade på resultatet. Pappa hade varit och köpt ett graviditetstest åt mig och så fort han hade kommit hem så hade jag låst in mig i badrummet. Två streck uppenbarade sig snabbt och jag svalde hårt. Jag var gravid. Mitt hjärta slog hårt och jag stod som förstenad och stirrade på stickan. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Så klart var jag glad, jag hade alltid velat bli mamma tidigt och Adnan var den enda jag kunde tänka mig att skaffa barn med. Men vi hade bestämt att vi skulle vänta i några år, när vi visste hur vår framtid såg ut. Och precis nu, när jag inte ens visste vad jag och Adnan var längre? Men kanske hade pappa rätt, att detta var en chans för oss att verkligen försöka igen.
Direkt efter att jag hade berättat för pappa så stängde jag in mig i mitt rum för att ringa Adnan. Klockan var elva hos mig och därmed fem på morgonen hos Adnan, men jag kunde inte vänta med att ringa honom och dessutom brukade hans träningar börja vid sju så han borde redan ha vaknat.
"Audrina? Varför ringer du såhär tidigt?" mumlade Adnan när han svarade. Jag blev plötsligt stum av att höra hans röst. Vad skulle jag säga? Hur skulle han reagera?
"Audrina?" frågade Adnan för att se om jag var kvar.
"Jag.. jag är gravid, Adnan" viskade jag stammandes. Adnan var tyst ett bra tag.
"Men.. vi använder ju kondom" sa han sammanbitet.
"Jag vet, men jag är definitivt gravid" svarade jag. Adnan tystnade igen. Gång på gång försökte han säga något men avbröt sig själv.
"Och, ehm.. du är säker på att jag är pappan?" mumlade han lågt. Jag fnös. Det var det dummaste jag hört. Så klart han var pappan, vem annars?
"Wow, härligt att jag ska få barn med någon som tror så lågt om mig" mumlade jag.
"Audrina, jag.." började Adnan för att förklara sig, men jag avbröt honom.
"Vet du vad? Stanna i Kanada. Du har ju redan skaffat dig en familj där och det går ingen nöd på dig. Jag bryter förlovningen" utbrast jag irriterat och la på innan Adnan ens hann reagera på mina ord.
•••
Hmmmm... Audrina är gravid.. men vem är pappan?? Jag kan ju bara påminna er lite om att hon träffade Ossian väldigt lägligt... Vad tror ni?
Jag vill passa på att säga förlåt för dålig uppdatering men skolan har precis dragit igång och jag går till 17 ca varje dag, jag har träffat vänner efter skolan varje dag den här veckan, samt att jag har läxor... Och som pricken över iet så har jag inte skrivit upp mig på en massa kapitel så jag har inget lager som jag kan ta ifrån utan måste skriva kapitlet innan jag lägger ut det.... men jag ska bättra mig!!!
Puss & kram <3
VOUS LISEZ
världen är min
Roman pour Adolescents"Audrina? Varför är du inte lycklig? Din pappa har sett till att du har fått världen, jag har sett till att du har fått världen. Världen är din." "Nej, Adnan. Du är min värld nu, och jag har inte dig." *Bok 3 ur Världen-serien. Detta är en uppföljar...
