världen är min

Kapitel 13

Ossian hade inte kommit än när jag kom fram till caféet. Men det tog bara några minuter tills jag skymtade en skepnad i mörkret. Ossian kom fram till mig och hälsade mjukt innan han låste upp caféets dörrar och larmade av. Jag log och gick in efter honom.
"Vill du ha kaffe?" frågade Ossian medan han stängde dörren bakom mig. Jag nickade blygt.
"Välj ett bord så fixar jag kaffe" sa Ossian och gick in bakom disken.

Jag valde ett bord i ena hörnet av lokalen och satte mig ner. Mobilen vibrerade i fickan. När jag hade tagit upp den ur fickan lyste Adnans namn på skärmen. Jag suckade och tvekade länge på om jag skulle svara eller inte, men det slutade med att jag tryckte på avböj. Skamsen sköljde över min kropp när jag tänkte över vad jag gjorde. Varför var jag tvungen att trotsa Adnans vilja bara för att jag var avundsjuk på honom? Varför var jag villig att förstöra vår relation ännu mer bara för att ta en kaffe med Ossian? Det var så dumt, men å andra sidan höll jag fast vid min ståndpunkt. Adnan kunde inte hindra mig från att träffa vänner bara för att han inte gillade dem.

Adnan ringde igen och jag tryckte på avböj med en klump i magen. Plötsligt ställde Ossian ner en kopp framför mig. Jag ryckte till av rädsla och la ner mobilen i fickan.
"Tack" sa jag medan Ossian satte sig ner. Han log som svar.
"Har det hänt något mellan dig och Adnan?" frågade Ossian och tydde förmodligen på att jag hade avböjt hans samtal. Jag bet mig i läppen och kupade mina händer om koppen.
"Jag vet inte riktigt, vi bråkade och det bara.. det är inte som vanligt längre" mumlade jag med blicken ner i bordet. Ossian nickade förstående.
"Och nu är han i Kanada?" frågade Ossian. Nu var det min tur att nicka.
"Men tror du inte att ni löser det? Ni har ju varit tillsammans i sex år" sa Ossian.
"Det känns inte så just nu. Jag menar, vi är inte osams, men det är inte bra mellan oss heller" förklarade jag tvekandes.

Ossian följde mig hem två timmar senare. Vi hade suttit på caféet och pratat i två timmar. Det var skönt att ha någon utanför familjen att prata med. Han lyssnade på allt jag hade att säga och gav mig kloka råd. Dessutom hann vi med lättsammare samtalsämnen och en massa skratt.

När jag väl låg hemma i sängen såg jag att Adnan hade skickat ett sms. "Ring så fort du kan så jag vet att du är okej<3" stod det. Jag blev varm inom mig av att han fortfarande verkligen brydde sig om mig. Och därför fylldes jag återigen av skam över det jag gjort, trots att jag egentligen inte hade gjort något fel.

Tonerna gick sakta, men den här gången fick jag ett svar.
"Hej, Audri! Är du okej?" sa Adnan så fort han svarade.
"Ja, jag är okej" svarade jag mjukt.
"Varför ringde du? Och varför svarade du inte förut?" frågade han rakt på sak. Jag svalde hårt.
"Jag ville bara prata med dig, och sedan när du ringde så var jag med en kompis" sa jag och hoppades på att Adnan inte skulle komma med någon följdfråga för jag hade inte hjärta att ljuga för honom.
"Vem träffade du? Är inte klockan typ två på natten hos dig?" sa Adnan fundersamt. Jag suckade för mig själv.
"Jo, men jag behövde någon att prata med eftersom du inte svarade" sa jag, men ångrade mig direkt. Det var inte alls därför jag träffade Ossian, jag träffade Ossian för att jag ville göra Adnan svartsjuk, för att han gjorde mig svartsjuk. Jag visste inte varför jag sa som jag gjorde, men jag antog att det var för att jag ville visa Adnan att jag ville ha honom för mig själv, vilket var idiotiskt av mig. Jag hatade att jag var så svartsjuk.

Adnan var tyst ett tag.
"Prata om vadå? Med vem?" sa Adnan med en sammanbiten röst.
"Jag vet inte, pappa, oss, allt" sa jag försiktigt.
"Med vem?" fortsatte Adnan. Jag svarade inte.
"Audrina? Vem träffade du?" upprepade Adnan. Hans röst var fortfarande sammanbiten och jag förstod att han hade listat ut vem det var och det var därför han var så sammanbiten, han ville bara höra mig säga det.
"Okej, då vet jag vart jag har dig, om du hellre söker tröst hos Ossian än mig och om du snackar skit om vår relation för honom" sa Adnan med en fnysning. Jag suckade.
"Sluta, du vet att det där inte är sant" mumlade jag.
"Ärligt talat, Audrina, vet jag inte vad som är sant och inte längre, jag vet inte vart jag har dig eller vad det vi hade har tagit vägen" mumlade Adnan och jag kunde höra hans otroliga besvikelse. Men jag tyckte att det var dumt av honom att skylla allt på mig.
"Men du får ju gå ut med dina vänner? Varför får inte jag träffa mina vänner?" utbrast jag irriterat.
"Du får träffa vem du vill, förutom Ossian. Snälla, Audrina. Jag vill inte att du träffar honom. Du har ingen aning om vad han har egentligen vill med alla dessa träffar. Och jag vill inte att han sårar dig, igen" förklarade Adnan med en allvarlig och låg ton.

•••
Det går inge vidare för Adnan och Audrina... eller? Kommer det lösa sig? Vems sida är ni på, Adnans, Audrinas eller alla? Kommentera!!!
Puss & kram <3