Hon dansar vidare i livet- Hov1

2.

(Vill bara påminna om att om det inte står vilken persons perspektiv det är så är det Leahs)

Jag skrek ut i frustration.
"VARFÖR STARTAR DU INTE!?"

Jag slog argt till lampan och la armarna i kors över bröstet som en sur 3 åring.
Jag hörde Noels skratt bakom mig innan jag kände hans läppar på min axel.
"Går det inte bra älskling?" Mumlade han retfullt.
Jag suckade.
"Neej. Ååh jag blir så frustrerad!"

Noel drog in mig i sin famn och pussade mig på nästippen.
"Du borde frågat Dante om hjälp när du hade chansen, du visste ju att varken du eller jag skulle fatta det här" sa han medans han blickade ner på den nu ganska misshandlade lampan.
Jag suckade igen.
"Men du fattar inte! Jag kunde inte ha gjort det. Då skulle han ha vunnit!"
Noel skrattade ännu en gång innan han släppte mig och begav sig mot köket.
Jag slog mig ner på golvet framför lampan igen.
"Jag fixar det här!"

*

"Kom och lägg dig älskling!" Bad Noel från sovrummet.
"Jag kommer!" Svarade jag medans jag satt ner lampan på bordet.
Jag flinade nöjt, det tog 3 timmar men jag klarade det!
Fortfarande med mitt nöjda ansiktsuttryck begav jag mig mot sovrummet och la mig ner bredvid Noel i vår stora säng.
"Du lyckades alltså tillslut?" Sa Noel med ett skratt.
Jag nickade lyckligt.
"Ja!!!" Nästan skrek jag.
Han skakade roat på huvudet.
"När börjar du imorgon?" Frågade jag honom medans jag ställde klockan.
"Jag ska vara i studion vid 10.00"
Jag la mig ner med ryggen mot honom.
"Vilken tur du har då, jag börjar 08.00.." mumlade jag medans jag blundade.
Noel la sina armar runt mig och drog mig närmare honom.
"Godnatt hjärtat.."
"Godnatt.." svarade jag innan vi båda somnade..

*

"Men lägg av! Den var skit snygg på dig ju!!"
Jag kollade mig krigiskt i spegeln medans Klara och Maja stod framför mig med lite smått irriterade uttryck.
"Jag vet inte.." mumlade jag osäkert.
Klara himlade med ögonen.
"Lägg av nu Leah, vi har sagt det tusen gånger!! DU ÄR SKIT SNYGG!!"
Jag mötte hennes blick i spegeln och log.
Studenten närmade sig med stormsteg, snart hade jag gått ut skolan och hade hela livet framför mig, Jag kunde knappt vänta!

Efter många om och men stod vi nu utanför affären med en varsin kasse i händerna.
"Dante kommer mörda mig.." mumlade jag en aning nervöst.
Klara kollade roat på mig.
"Varför då? Han gav dig ju sitt kort för att du skulle kunna köpa en fin student klänning?"
Jag kollade på henne.
"Ja, men inte en för 5 000 kr!!" Sa jag allvarligt.
Klara brast ut i skratt.
"Det är hans eget fel när han ger en 19 årig tjej sitt kontant kort."
Jag och Maja följde med i hennes skratt.
"Jag måste nog dra hem nu" sa jag när jag kollat klockan.
Klara och Maja kollade på varandra innan dom vände blickarna till mig.
"Hem som i din och Noels lägenhet eller Dantes?" Frågade Maja med ett leende.
Jag besvarade det.
"Dantes, det kommer alltid vara mitt hem."

Jag kramade om tjejerna innan jag lämnade fiket och begav mig mot lägenhetshuset.
Jag var tvungen att lämna tillbaka Dantes kort, han skulle säkert behöva det och han skulle snart upptäcka glappet på 5 000 kr på hans konto, det skulle jag med all säkerhet få sota för.

Jag struntade i att knacka utan öppnade bara dörren och gick in.
"Jag är hemma!" Skrek jag ut inan jag gick in.
Jag log, när jag såg Dante sitta vid köksbordet.
Det bordet jag för 3 år sedan stod och dansade och sjöng på, och på så sätt skämde ut mig rejält.
Jag log åt minnet.
Dante log när han såg mig och ställde sig upp med öppna armar.
Jag sprang in i hans famn.
"Hej hjärtat.." mumlade han mot mitt hår.
Jag svarade inte, utan andades bara in hans doft.
När vi släppt kramen gav jag tillbaka hans kort och började med raska steg gå mot hallen.
Hittills hade han inte upptäckt hur mycket pengar jag spenderat, och om jag bara skulle hinnas några få steg till skulle jag komma unda-
"LEAH!!"
Jag avbröts i mina tankar av Dantes arga röst.
Jag knep ihop ögonen och vände mig långsamt om.
"Ja?" Frågade jag så oskyldigt jag bara kunde.
Dante gick med arga steg fram till mig.
"När hade du tänkt berätta att du spenderat 5000 kronor!?" Frågade han irriterat.
"Förlåt! Men du sa att jag skulle köpa en klänning. Och det gjorde jag!! Det var sååå vacker och jag kunde inte låta bli!! Förlåt förlåt förlåt!!" Utbrast jag.
Dante kollade surt på mig.
"Jag tänkte mig en klänning för max 1 000" sa han allvarligt.
Jag gjorde dom största valp ögonen jag kunde åstadkomma.
"Snälla Dante?" Bad jag.
Han flackade lite med blicken, jag visste att han var svag för mina valp ögon.
"Okej!! Visst. Men bäst för dig att klänningen var värd pengarna!" Sa han surt.
Jag hoppade upp och ner av glädje.
"Tack tack tack!" Sa jag exalterat.
Dante vände sig om och började gå tillbaka till bordet mumlandes.
"5 000...var klänningen gjord av diamanter eller?.."
jag skrattade innan jag begav mig mot hallen, Noel undrade säkert var jag var vid det här laget.

Jag stoppade in hörlurarna i öronen och började gå hemåt.
Musiken fyllde mina öron och fick mig att nynna med i låtarna.
Mitt i refrängen av Mandy Moore plingade mobilen till.
Ett sms.
Jag tog upp mobilen och låste upp den, det var säkert Noel..
Jag gick in på det.
Okänd kontakt? Vem kunde det vara?
Jag läste meddelandet och frös till is.
Det kunde inte vara sant.

Från: okänd

Hej Leah.
Det var länge sen sist, men jag har en känsla av att vi kommer träffas tidigare än vad du kan ana..
Vi ses snart. // Mateo.
——————————————————
Nu börjar boken på riktigt!!