Hon dansar vidare i livet- Hov1

9.

Blod.
Blod, blod, blod.
Och gissa vad?
BLOD!

Jag fortsatte springa längst den mörka gatan så fort jag kunde med en blödande panna.
Men varje steg gjorde mig tröttare.
Vart var jag?
Var jag ens påväg åt rätt håll?
Jag stannade och kollade mig omkring.
Nej, här har jag aldrig varit förut?
Jag började gå åt andra hållet för att se om jag skulle känna igen någon skylt eller något.
Men nej.
Inget.
Jag hade ingen aning om vart jag var och mitt huvud gjorde ont och jag var trött.
Jag kollade mig omkring där jag stod och hittade till slut en parkbänk som jag slog mig ner på.
Jag lutade mig bakåt och andades ut.
Jag kanske bara kunde blunda en liten stund? För att samla krafterna. Det kan väll inte skada?
Jag blundade och andades ut.
Huvudet bultade fortfarande men det blev svagare och svagare.
Ljuden omkring mig började även dom sakta försvinna och tillslut drogs jag in i mörkret..

*

Jag slog upp ögonlocken men ångrade mig direkt då ljuset slog mig som ett knytnävsslag.
Jag blinkade några gånger innan jag långsamt satt mig upp.

Ni vet den där känslan av att man kommer dö? Som att man är en mus instängd i en orm bur och bara kan vänta på att ormen äter upp en?
Ja, den känslan kände jag väldigt tydligt då jag mötte Dantes arga ögon..

"ÄR DU HELT DUM I HUVUDET!?" Skrek Dante argt medans han vandrade fram och tillbaka framför sängen.
Jag lutade mig tillbaka i en suck.
Enda sen jag vaknade har jag fått sitta och lyssna på Dantes utskällning.
Klockan var runt 10.00 då jag vaknade.
Nu är den 10.45..
Jag muttrade lite surt, vilket fick Dante att stanna och vända blicken mot mig.
"Du suckar? VAD FAN SUCKAR DU ÅT!?" Röt han argt.
Jag ryggade tillbaka lite men reste mig sedan upp.
"Det hjälper inte att stå och skrika på mig!!"
Han tog ett argt tag om min arm och drog mig närmare sig.
Så nära så att våra bröstkorgar nuddade varandra.
Hans gick upp och ner snabbt, som att han varit ute och sprungit en mil.
Men han har i och för sig stått och skällt på mig i 45 minuter. Det måste vara utmattande.

"Fattar du inte vad som skulle kunnat hänt dig om jag inte hittade dig vid den tidpunkt jag gjorde? Du låg MEDVETSLÖS på en parkbänk mitt i centrala fucking Stockholm halv 10 på kvällen med en blodig panna! Vilket peddo som helst hade kunnat utnyttja dig!" Skrek han argt.
Hans ögon sköt blixtrar.
Jag tittade skamset ner i marken.
"Jag vet.." mumlade jag.
Dante släppte mig och gick och satt sig på min säng.
"Varför blödde du?"

Av ren reflex kände jag på såret på min panna, som nu var inlindat i bandage.
"Jag..ramlade." Sa jag kort innan jag vände mig mot garderoben.
"Du ramlade?" Upprepade Dante misstroget.
Jag suckade.
"Ja."

Under den här tiden hade jag blivit bättre på att ljuga. Kanske pågrund utav att jag gör det hela tiden, men jag vet inte om det är positivt eller inte..

"Vem fan har gett dig tillåtelse att köpa sånna här?"
Dantes fråga väckte mig ur mitt tänkande och jag vände blicken mot honom.
När jag såg spetstrosorna i hans hand flämtade jag till.
Rodnaden steg i mitt ansikte när jag såg Dantes retsamma flin.
"Ge hit dom Dante!" Sa jag innan jag försökte rycka dom ur handen på honom.
Men han bara lyfte dom över huvudet så jag inte hade en chans att nå dom.
"Lägg av!! Ge hit!" Klagade jag.
"Varför har du sånna här? Du är för liten!" Sa Dante medans han kollade mellan mig och trosorna i hans hand.
Jag kollade på honom med en är-du-seriös blick.
"Jag är 19 år Dante? Och jag måste ju ha underkläder!"
Han suckade.
"Men jag har ju köpt underkläder åt dig!" Sa han sårat.
Jag skrattade.
"Menar du dom här?" Sa jag medans jag tog fram ett par boxer trosor med djur mönster på.
"Ja?" Frågade han oskyldigt.
Jag skakade på huvudet.

Dante gav mig trosorna och instämde i mitt skratt.
"Är vi okej?" Frågade jag försiktigt.
Dante mötte min blick och log.
"Såklart vi är, men jag måste få skälla på dig så du fattar när du gör fel." Sa han allvarligt.
Jag nickade.
"Ja, jag förstår. Jag var en idiot. Det kommer aldrig hända igen." Sa jag menade, även fast jag visste att jag egentligen inte kunde lova något sånt.

Dante kramade om mig innan han lämnade mitt rum.
Jag lutade mig mot väggen och andades ut.
Fyfan för den här dagen.
Och fyfan för Mateo..
—————————————————————
Förlåt för tråkigt kapitel!