Hon dansar vidare i livet- Hov1

26.

Jag mötte mina sminkade ögon i spegeln och log för mig själv.
Jag var klädd i en vacker vit klänning med matchande skor.
Och självklart den traditionella studenthatten.
Mitt hår var lockat och uppsatt i en väldigt vacker och komplicerad frisyr, det hade jag Klara och Maja att tacka för.

Jag kände hur armar lades över mina axlar och mötte nu 4 nya ögon i spegeln.
"Gud vad fina vi är tjejer!" Sa Klara glatt medans hon kramade om mig och Maja hårt.
Jag skrattade och kramade minst lika hårt tillbaka.

"Ska vi gå?" Frågade Maja medans hon för sista gången rättade till sin klänning.
"Jag ska bara fixa det sista, men gå ner ni." Sa jag med ett leende innan jag vände tillbaka blicken mot spegeln.
"Du är jätte fin Leah." Sa Klara vänligt innan hon och Maja lämnade mitt rum.

För första gången pustade jag ut.
Jag hade klarat det.
Jag hade verkligen klarat det.
Idag, 12 juni 2019 tar jag studenten.

Jag blundade och tog ett djupt andetag.
Jag hade förberett mig inför den här dagen enda sedan 1:an , men trots det kom det verkligen som en chock.
Det känns som att det var igår jag och mina gamla trasiga Adidas skor för första gången satt sin fot i den här lägenheten.
Men det var 3 år sedan.
Och dom här 3 åren har minst sagt varit händelserika.

Trots allt som hänt har jag klarat det.
Jag och min fantastiska familj hade klarat det.
Jag, Dante, Noel, Axel, Klara, Maja och.. Ludwig.

Mateo sitter i fängelse och kommer aldrig mer komma ut, men om han nu skulle göra det kommer han ändå inte kunna göra något.
För jag kommer inte låta honom röra varken mig eller min familj.
Jag mötte ännu en gång min egen blick i spegeln och log stolt.

Jag har verkligen vuxit från den där lilla osäkra 16 åriga tjejen till den jag är idag.
Jag är stolt över mig själv.
Så sjukt jävla stolt.

*Dantes perspektiv*

När jag hörde de igenkända ljudet av små fötter vände jag blicken mot trappan och blev helt stum.

"Wow."

Det var allt jag fick fram.
Jag tittade på henne med ett leende när hon gick ner för trappen.
Hon såg ut som en prinsessa..
Min lilla vackra prinsessa..

När hon kommit ner för trappen gick hon fram till mig och kollade blygt upp.
"Klänningen var helt klart värd pengarna.." sa jag med ett leende.
Hon skrattade och kramade om mig hårt.
"Tack Dante.." viskade hon.
"Du är så vacker Leah." Sa jag innan pussade henne lätt på pannan och släppte henne.
Jag var ju tvungen att låta Noel få krama om henne också, även fast det fortfarande var lite jobbigt att se dom tillsammans.
Jag har fortfarande lust att slå ner honom är han är lite för närgången, men jag har lärt mig att leva med det.
Är hon lycklig, är jag lycklig..

*

Solens strålar letade sig fram bakom molnen och lyste upp staden.
Jag såg henne skutta iväg på den fullproppade gatan tillsammans med sina klasskompisar.
Det var hundratals människor på plats men hon lyste, lyste mer än alla andra.

Hon hade vuxit upp och blivit en självsäker självständig kvinna.
Eller ja, kvinna kanske var lite att ta i.
Men att se Leah, min Leah försvinna bortom synhåll var en underlig känsla.
Det var varken sorg, lycka eller ilska.
Jag kände ett slags..lugn?

Jag visste att hon skulle klara det.
Jag visste att hon skulle få ett underbart liv. Det skulle jag se till.

Att vi gick från att vara två helt olika människor som nästan hatade varandra till att bli dom vi är idag är fantastiskt.
Jag är stolt över henne, och mig själv.
Jag är stolt över oss.

Jag kollade ner på min lätt solbrända arm och läste den mening som jag för snart 3 år sedan tatuerade in.
För evigt var aldrig för oss hjärtat.
Ett leende växte på mina läppar och ett par enstaka tårar letade sig ner för mina kinder.

Jag tittade upp och mötte Leahs blick längst bort på gatan.
Hon grät också, lyckotårar.
Hon mimande en mening. Men jag förstod precis vad hon sa.
"Vi gjorde det."
Och ja, ja det gjorde vi.
Hon vände sig om och kastade upp din vita student hatt tillsammans med dom andra innan dom vände sig om och dans sprang bort längst gatan i takten till musiken som spelades från högtalarna.

Jag såg mig omkring på alla mina vänner.
Våra vänner som idag kommit för att fira den här dagen med oss.
Trots att jag inte kunde se Ludwig visste jag att han också var här, inte en chans att han skulle missa Leahs student. Han offrade sitt liv för mig, han är anledningen till att jag står här idag. Men hans uppoffring kommer inte vara förgäves. Jag ska leva varje sekund av mitt liv i hans ära. I Ludwigs ära.
Han må vara borta, men aldrig glömd.

Jag vände huvudet åt sidan och såg hur Noel log.
Han log åt synen av Leah.
Han såg minst lika stolt och lycklig ut som jag. Vi behövde inte säga någonting, våra blickar sa allt.
Jag förstod att jag tvungen att låta henne växa upp och bilda sin egna familj och göra det hon vill.
Jag såg fram emot dagen jag skulle få bli morbror.
Även fast den dagen förhoppningsvis ligger några år framåt.

Jag log och kollade på min fina lillasyster en sista gång innan hon försvann utom synhåll.
Efter all skit som hon gått igenom är hon värd det här.
Hon är värd att gå vidare, och bli lycklig.
Och det är precis det hon gör.
Hon dansar vidare i livet.
Och jag tänker dansa med henne.
——————————————————————
Och med Dantes fina ord är boken nu färdig.
Asså wow.
Wow, wow, wow.

Ni har nu följt Leah och Dantes historia genom 2 böcker, och vi hoppas att ni gillat den lika mycket som vi.

Vi vill ta en extra stund för att bara tacka er för att ni läst, röstat och kommenterat.
Det betyder verkligen jätte mycket och man får aldrig nog av era fina kommentarer.

Vi vet att Ludwigs död var hemsk, men den var en viktig del av berättelsen. Han lever vidare i våra hjärtan<3

Vi hoppas att ni kommer fortsätta att läsa våra böcker som kommer komma i framtiden och att ni förhoppningvis kommer att gilla dom också.

Vill även avsluta med att säga att det inte spelar någon roll om ni läser boken nu eller om 5 år.
Vi blir lika glada för kommentarerna ändå.
Så sluta aldrig kommentera! <3

Ha det så bra tills vi ses igen.
Xoxo Msbooksx3