Hon dansar vidare i livet- Hov1

15.

Jag gick från ena sidan rummet till det andra. Så hade jag gått nu i flera minuter.

Vad fan skulle jag göra?
Mateo hotade mig bokstavligen ansikte mot ansikte och jag blev så himla rädd.
Rädd för vad han skulle göra härnäst, och mot vem...

Han ville alltså hämnas för Felix död på Dante, så varför ta mig och inte Dante direkt?
Jag menar, inte att jag vill att han ska göra det, men varför liksom?

Varför plåga och förstöra mitt liv, och inte Dantes?

Flashback för två år sedan

"Leah du vet att jag aldrig glömmer när du fyller år så..."

Han ställde fram ett stort paket på köksbordet. Min tallrik klirrade till när paketet mötte bordets yta.

Jag log stort mot honom.

"Åh tack så mycket!"

Jag hade äntligen fått det jag alltid önskat mig. En Mac-book Air.

Jag öppnade paketet och såg att det inte bara var en dator, utan även flera saker. Det var väl därför paketet var så stort.

Det var inramade foton, inredning, nya hörlurar mm.

Jag plockade upp ett foto och det var en bild på mig och Dante när vi hängde upp och ner från ett träd. Våra knän hade blivit helt sönderrivna av den stora eken.

Jag log åt minnet. All den där tjaten att ens få upp Dante i trädet var värt det till slut.

"Varsågod Leah. Grattis på födelsedagen din envise tönt."

Jag kastade mig i hans famn och värmen från honom spred sig i kroppen min.

Jag hörde honom viska:

"Jag älskar dig Leah. Du är mitt liv."

En tår föll ner från min kind. Så vackert minne, förstört av Mateo. Jag förstod nu varför han ville förstöra mitt liv och inte Dantes.

Jag var Dantes liv.

Förstör Mateo mitt, förstör han Dantes.

Två flugor i en smäll.

*

Jag måste somnat för jag vaknade på mitt golv. Klockan var strax efter ett på natten.
Gud jag måste verkligen sovit gott på mitt sten hårds golv för sist jag tittade på klockan var den typ 8.

Om jag ätit middag eller inte kom jag inte ihåg. Jag bytte snabbt om till mjukiskläder istället för jeans, och tassade ner till köket.

Inga ljud hördes. Jag undrade om Dante ens var hemma.

Jag testade ropa tyst på honom, ifall han ändå var vaken, men inget svar.

Jag tänkte inte mer på det och tog fram ett glas mjölk och två mackor med ost och gurka.

Jag satte mig i soffan och satte på TVn. Jag hade ändå redan sovit 5 timmar så jag var inte direkt trött nu.

Efter jag sett ett och ett halvt avsnitt av Teen wolf, hörde jag en nyckel i dörren.

Jag knäppte av ljudet och försökte lyssna till rörelserna.

Dörren öppnades och någon klev in.

Jag tvivlade inte på att det var Dante, men ändå kändes det inte rätt.

Varför skulle han gått ut utan att säga till mig.
Eller såg han att jag sov och väckte mig inte?

Frågorna snurrade i huvudet och jag var plötsligt trött igen. Och rädd. Hjärtat pumpade och jag visste inte vad jag skulle göra.

TVn lyste ju praktiskt taget upp vardagsrummet så vem som helst skulle kunna fatta att någon var här. Jag hörde att stegen började röra sig hitåt.

Jag började tänka på det värsta och blev så rädd att jag bestämde mig för att gömma mig.
Jag nästan kastade mig bakom soffan och försökte lugna ner min andning.

Snälla var Dante. Snälla var Dante.

Stegen stannade tvärt. Jag höll andan. Jag trädde jag skulle dö av skräck.

Något klickade till och hels rummet blev kolsvart.
Jag drog åt andan även fast jag knappt hade någon. Hjärtat stannade och allt var helt tyst. Knappt något ljus var i rummet, inte ens gatlyktornas ljus syntes till.

Personen i lägenheten måste stängt av TVn.

Var det för att Dante var hemma och trodde att jag glömt att stänga av den?

Eller...

Eller var det för att mördaren, i värsta fall Mateo, ville attackera mig med ett överraskning anfall och få mig att dö av skräck och sedan mörda mig en gång till och-

Stegen försvann bort från vardagsrummet.

Jag hörde inte vart dom tog vägen, men brydde mig inte ens.

Jag var livrädd, utmattad, skräckslagen, hungrig och gråtfärdig.

Jag rörde inte en fena och satt ihopkuren bakom soffan i vad som kändes flera timmar.

Några gånger tycktes jag höra stegen igen, men inbillade mig bara nog.

Tillslut måste jag ha somnat där bakom soffan. Livrädd, utmattad, skräckslagen, hungrig och gråtfärdig.
———————————————————————-
Det spelar ingen roll om ni läser den här boken 5 min efter vi publicerat den eller 3 år. Vi är fortfarande lika intresserade över att höra vad ni tycker om boken.
Så tveka inte att lämna en kommentar, det gör verkligen det hela så mycket roligare! <3