Hon dansar vidare i livet- Hov1

10.

Helt otroligt.
Nu ska vi ha ett oförberett matteprov.
Åh jag som redan hatar matteprov, gissa vad? Nu hatar jag dom ännu mera!

Hela veckan hade bara varit för mycket.
Först gjorde jag slut med Noel... åh bara tanken på det. Usch.
Sedan attackerade Mateo mig.
Med ett jävla basebollträ!
Fast det var gjort av stål.

Ärret syntes även fast jag försökt täcka det med smink.
Klara och Maja var helt till sig.
De nästan flög på mig och kastade frågor som:

"Vad har hänt?"

"Gjorde Dante det där?"

Jag var tvungen att förklara att det verkligen inte var Dante, och inte Noel heller.
Jag uteslöt ju såklart att det var Mateo, så jag sa bara det jag sagt till alla andra.
Det jag ljugit till alla andra. Jag ramlade.

Kinden hade jag lagt i ena handflatan. Gud detta skulle bli så tråkigt.

*

Som om dagen inte kan bli värre såg jag Noel på stan med Ludwig.

Jag har inte pratat med honom sedan...

"Kolla så fin Leah! Den skulle passa dig." Sa Maja och höll upp en ful klänning.
Eller så ful var den inte, men inte min stil.

Jag nickade och log.

"Aa jätte fin, men kanske bättre på Klara." Svarade jag och viftade med handen mot Klara utan att släppa ögonen från Noel.
Maja verkade nöjd och gick och plågade Klara med den hemska klänningen.

Noel stod på andra sidan gallerian.
Jag såg honom perfekt i mitt synfält.
Han hade inte upptäckt mig vilket jag var naturligtvis tacksam för.
Det hade varit otroligt pinsamt ifall han såg att jag stirrade på honom.
Att stirra är mer Majas grej.

"Leah kom, vi går." Klara drog i min arm och förde mig ut ur affären.

Vi gick förbi massor av butiker i den stora gallerian.
Jag undrade just vart Noel befann sig, när gud måste hört vad jag tänkte.

Mitt framför oss stod han, han och Ludwig.
De var vända mot oss så jag och Noel fick ögonkontakt direkt.
Jag flämtade till.
Tjejerna måste fattat och Klara drog genast in mig till den närmsta klädbutiken.

Ända tills klädesplaggen på rea täckte Noel, hade jag hållit kvar ögonen på honom.
Han hade gjort samma sak.
Det hade nästan blixtrat till när vi sågs i ögonen för första gången på flera dagar.

Åh jag saknade honom så. Men han måste hata mig.
Jag gjorde ju slut utan att ens berätta.
Fan jag är en sån hemsk människa, men jag kan inte låta något hända honom.
Han eller någon annan.

Jag hittade en sjukt fin tröja som dessutom var på rea, jag tog ner den från stången och tänkte att jag faktiskt skulle kunna köpa denna.
Utan att titta mig om så vände jag kroppen och gick rakt in i någon.

"Åh förlåt." Sa jag och plockade upp tröjan som fallit till golvet.

Personen skrattade till lite. Jag kände direkt igen vem det var. Jag slog upp blicken och där stod han. Han som jag verkligen inte ville träffa just nu.

Noel.

"Leah det är lugnt." Svarade han bara.
Han log lite. Inte sådär 'flin' aktigt, utan ett snällt leende.

Jag suckade lite och försökte att inte tappa kontrollen helt av hans underbart fina ögon och leende.
Noel höjde lite på ena ögonbrynet.

"Vad är det?"

Vad det är?
Jo det kan jag lugnt berätta för dig.
En psykopat 'styr' mig och om jag inte gör vad han vill, kommer han skada alla jag älskar!

"Inget."

Jag hängde tillbaka den otroligt fina tröjan och gick min väg utan att se mig om.
Jag brydde mig inte ens om att Maja och Klara var kvar i affären.
De såg inte att jag gick, eller jag tror i alla fall inte det, men jag fortsatte gå genom gallerian och sedan hemåt.
Jag hade shoppat klart.

*

"Jag är hemma!" Ropade jag när jag stängt dörren bakom mig.

Det kändes tomt i lägenheten.
Jag trädde av mig skorna och hände upp jackan.
Påväg uppför trappan började jag höra dova röster.
Hjärtat hoppade till ett extra slag.
Jag rynkade ögonbrynen och började smyga uppför.
Rösterna blev tydligare och ena lät som Dante, men vem var den andre?

Jag stod utanför Dantes rumsdörr och kunde fortfarande inte tyda den andra rösten.
Sen när tar Dante sina kompisar till sitt rum och stänger dörren?
Han gör aldrig det.
Dom brukar sitta i vardagsrummet, eller i hans rum men då är dörren alltid öppen, i alla fall när jag är hemma.
Dante har något ticks att han måste alltid kunna se eller höra mig.
Ni vet sedan... Mateo..

Jag tryckte ner handtaget och dörren flög upp.
Som jag trott var Dante där och Axel..?

"Öh.." började jag.

Båda killarna var tröjlösa och satt otroligt nära varandra.
Det var då jag kom på att dom typ hade något på gång.
Ingen sa något i flera sekunder.
Tillslut reste sig Dante upp, hans kinder var lite röda.

"Leah gå!" Han pekade ut mot hallen.

Jag nickade snabbt som katten och nästan sprang ut.
Shit vad pinsamt.

Axel skulle tydligen sova över.
Dante kom in till mitt rum och sa att det var helt naturligt. Sedan gick han.

Jag hade inte svarat och tagit upp min bok.
Plötsligt plingade det till i telefonen.
Jag plockade upp den från sängbordet och det var ett sms.
Jag kände magen dra ihop sig och halsen var alldeles torr.

Från: Okänd.

Bryt kontakten med ALLA.
——————————————————————-
Kommentera! <3