Någon som du | Hov1

13 "Du är jättevacker"

Klockan närmar sig tjugo över två. Jag och Dante har suttit i soffan hela kvällen och pratat om ALLT. Han är inte alls så hård som man lätt kan tro. I bakgrunden har hans playlist börjat om gång på gång. Måste erkänna att han rätt bra musiksmak. Det förvånar mig lite att vi aldrig kommit in på hans egen musik. Varken han eller jag har nämnt något om det. Men tänker att han lär ta upp det när han själv vill prata om det, känns som det är en sak alla frågar om.

"... och här är Noel." Han avbryter mina tankar och visar en bild på en blond rätt lång kille med en fiskevatten på huvudet. Den sista killen som är med i deras grupp.

"Han ser trevlig ut." Strax därefter lämnar en gäsp min mun.

"Är du trött?"

"Ganska." Svarar jag och gäspar ännu en gång. Dante ler mot mig för att sedan resa sig.

"Du ska få sova." Han tar tag i tjocktröjan som legat på samma ställe sedan han kom hit.
Jag känner att det tar emot i bröstet. Jag vill inte att han ska gå.

"Stanna här." Orden for ut från mun innan jag hinner hejda mig själv.
"Eller asså, klockan är ju ändå typ, eh tre." Lägger jag snabbt till för att det inte ska låta så desperat som de faktiskt gjorde.

Han möter mig med blicken och jag kan inte låta bli att fastna vid hans ögon. Dom nästan glittrar i mörkret av ljuset som står på bordet.

"Aa jo klockan är ju ändå typ tre." Han flinar mot mig och ett leende kryper fram på mina läppar.
Jag öppnar dörren till mitt rum som nu ser nystädat ut. Han går in och granskar det på exakt samma sätt han granskade nedervåningen.

"Det där är min pappa." Säger jag efter att ha sett att hans blick fastnat på en tavla på byrån.
Det är en bild från när jag var sju och vi var på vårat dåvarande landställe. Jag och pappa står med en hink blåbär som vi plockat i skogen. Innan han lämnade oss.

"Han stack." Fortsätter jag och sätter mig på sängen.

"Åh jag-"

"Nej det gör inget. Jag blir inte ledsen av det." Denna gången var det jag som avbröt honom.
Han nickar kort och sätter sig sedan bredvid mig i sängen och drar av sig tröjan. Min blick fastnar vid hans kropp som är täckt av tatueringar.
"Vi skulle lägga oss va?" Min blick flyttas från hans kropp till hans ögon och han höjer frågandes på ögonbrynet. Jag vet inte varför jag blir nervös av hans närhet, eller pirrig, jag vet inte. Något jag vet är att jag inte kan göra något åt det och att det är något som får mig att vilja veta mer om honom.
"Ja."

Jag går för att släcka lampan och rummet blir så mörkt att man inte kan se någonting. Vi båda tar av oss kläderna under tystnad och till min förvåning är stämningen inte stel. Jag känner mig inte obekväm och när vi lägger oss under täcket känns det naturligt att han ligger här bredvid.

"Nicole." Viskar han.
"Ja?"
"Du är jättevacker."
———————————————————