Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 4

Fannys perspektiv
Han tar upp sitt ciggpaket och sätter en cigg mellan läpparna. Han kollar på mig och tänder ciggen.
"vill du ha en" frågar han och blåser ut röken.
Ska jag ta en? eller? nej jag ska ju försöka sluta.
"jag kan kanske ta några bloss av dig bara", säger jag och han nickar lätt.
Sida vid sida går vi mot pizzerian, jag och Dante. Tystnaden har lagt sig som ett täcke på oss och ingen säger något. Jag vet inte riktigt varför jag inte säger något. Jag är ju ganska nervös, liksom varför Fanny är du på väg till en pizzeria med Dante Lindhe? Linus skulle verkligen inte tycka om att jag hängde med Dante men det struntar jag i. inte för att Dante är speciell men Linus kan inte tro att han kan bestämma över mig, för det kan han inte.

"här, vill du ha" Dante avbryter mina tankar.
Han håller ciggen mot mig och jag tar den mellan mina fingrar. Jag tar ett bloss och det är som ett lugn läggs över mig. Det är så skönt att röka, men jag måste verkligen sluta. Det är verkligen inte bra att röka, men det är så himla skönt.
"hur länge har du rökt" frågar Dante och jag blåser ut röken.
Jag kollar på honom och tar ett nytt bloss.
"ett tag, 3 år tror jag det är nu, men jag försöker trappa ner på det"
"du då" säger jag.
Han kollar på mig utan att säga något. Inget leende har han på läpparna, men heller inget flin eller retsam min som han brukar. Varför stirrar han på mig? Han bryter sin blick och kollar ner mot sina skor.
"flera år, kanske 6 eller 7" säger han och jag mumlar ett "mm" när jag tar ett till bloss av ciggen mellan mina fingrar.
"jag vet att du bara ville ha några bloss men ta resten, jag tänder en ny" säger han och tar upp sitt ciggpaket från fickan igen.
"tack" säger jag och kollar upp mot honom som håller på att tända cigaretten mellan hans läppar. Tillsammans gick vi på den slaskiga gatan till pizzerian.

Dante öppnar dörren och går in, snabbt går jag in bakom honom och känner hur den varma luften biter mot min kalla hud, speciellt i ansiktet.
"vad ska du ha, jag kan bjuda eftersom du hjälpte mig med engelskan", säger han kort och jag kollar upp på honom, men han kollar bara på menyn ovanför disken.
"jag kan ta en bussola pizza" säger jag och han nickar lätt.
Efter några sekunder av tystnad kollar han på mig ganska drygt.
"du kan gå och sätta dig, hämta två läsk också" säger han och jag nickar bara innan jag går till kylen och tar 2 cola, hoppas han gillar cola.
Jag sätter mig vid ett ledigt bord med två stolar. Jag hänger av mig jackan på stolen och ställer väskan på golvet. undra varför han blev så dryg helt plötsligt? gjorde jag något fel? Men jag sa ju inte ens något. Efter någon minut kommer Dante och sätter sig framför mig på den ljusa trä stolen. Han hänger av sig jackan och öppnar den röda cola burken. Tur att han tydligen gillade cola då.
"vad tog du" säger jag för att försöka få upp en konversation. Jag vill ju inte att det ska vara stelt när vi ändå ska sitta här ett tag.
"dantes special", säger han och flinar mot mig. Tur att han inte verkar på dåligt humör längre. Han verkar nästan lite stolt över hans dante special.
"jaha vad är det på den då" frågar jag och han bara flinar mot mig.
"hemlis", säger han och flinar.
Hemlis? Jag lär ju snart se vad det är på. Jag skakar lätt på huvudet och skrattar tyst tills han uttalande.

I tystnad sitter vi och väntar på pizzorna. Jag hade hunnit snapa några snaps till Ida och Olivia innan pizzorna kom till bordet. Jag lägger ner min mobil och tar upp kniv och gaffel. Jag skär slices av pizzan och börjar sedan äta, med händerna. Jag kollar på Dante som ser nöjd ut av smaken av pizzan. På hans pizza ligger det fetaost, oliver, lök och räkor. En dante special alltså, vilken blandning. Vi äter i tystnad tills jag slutar äta, för mätt.
"ska du inte äta dem två sista" säger Dante och jag kollar upp på honom.
"nej du kan ta dem om du vill" svarar jag och ler lätt.
han ler inte tillbaka, han bara nickar lätt innan han tar bitarna och börjar äta på en. Den här killen har verkligen humörsvängningar. Ena sekunden är han ett jobbigt kräk, andra sekunden är han ganska glad och sen är han bara iskall. På ett sätt får det mig att bli extremt irriterad på honom men ändå så vill jag veta mer, på ett sätt dras jag till honom. Jag vill veta varför han beter sig som han gör.

När Dante ätit upp ställer han sig upp som en signal att vi ska gå. Jag gör detsamma och sätter på mig min kappa. Väskan hänger jag över axeln. Jag skjuter in stolen och går ut efter Dante i dörren ut från pizzerian.
"vart ska du nu" frågar han och börjar rota i hans ficka, antagligen efter ciggpaketet.
"till bussen" säger jag och han nickar lätt när han tänder ciggen han nu har mellan sina läppar.
"jag går med dig, klockan är sent" säger han och jag nickar.
Klockan är sent? kom igen dante vad är det du vill,varför hänger han ens med mig till bussen? det här är bara så konstigt.
Vi går i tystnad till busshållplatsen och ställer oss under taket på busskuren. Bussen ska komma om 3 minuter står det på tavlan och jag känner hur jag börjar frysa.
Dante tar ännu ett bloss av hans cigarett och blåser ut det i den kalla luften. Jag kollar på honom. Hans blonda hår sticker ut en aning från den svarta huvan och han ser väldigt gullig ut på ett sätt.
"vad kollar du på" säger han och jag avbryter min inspektion av hans ansikte.
Jag tittar nervöst runt och ner på mina skor? vad ska jag svara? jag kollar på dig? eller ingenting?
"kollade bara på din luva", säger jag och han kollar på mig med en frågande min, väldigt dryg.
"varför då, har jag nått på mig eller" säger han kort och jag bara kollar på honom.
Vad sa jag svara?
"nej men tyckte bara den var fin" säger jag och försöker ge han ett leende.
"det är en vanlig svart hoodie" säger han kort och tar ett till bloss av hans cigarett. Stämningen blir stel och det är tyst i luften förutom Dantes andetag, och mina förstås. Jag ser den röda bussen komma så jag går lite närmare trottoaren.
"tack för pizzan dante, det var jättesnällt att du bjöd mig" säger jag och kollar på honom.
Han kastar sin cigg i snön och stoppar händerna i byxfickorna.
"varsågod" säger han kort och flinar mot mig. Jaha? nu vart han på det humöret igen? Jag ger honom ett kort leende innan jag går på bussen. Jag sätter mig närmast fönstret och jag kan inte låta bli att kolla bak när bussen börjar åka. Han står kvar där och kollar på mig. Jag ser honom ända tills jag är så långt borta att han sakta försvinner helt. Herregud, vad är det för fel på den här Dante Lindhe egentligen?