Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 40

Fannys perspektiv

16e april 11:27
Jag stänger igen mitt skåp och hoppar till då en gestalt står ovanligt nära.

Jag har blivit så skrämd på sista tiden. Jag suckar tyst när Sakarias flinar mot mig.

Jag tar ett steg bakåt för att skilja det lilla mellanrummet som är mellan oss ännu mer. 

"Vi ska dra", säger han.
Jag fnyser högt, skakar på mitt huvud och går förbi honom.

Han greppar hårt tag i min arm. Jag kvider till av chock.

Snabbt vänder jag mig om och stirrar irriterat in i hans mörka ögon.

"Du ska med mig", säger han kort.
Hans mörka ögon skrämmer mig en aning, han är irriterad.

Tystnaden sprider sig mellan oss. Jag vågar inte säga något och han har inget att säga.

Han drar med mig genom den vita korridoren dekorerad med gröna skåp. Folk tittar på oss, jag hör några tjejer i 2an viska om Dante. Paniken stiger i mig, nu lär ju alla tro att jag är otrogen.

Vi kommer ut ur skolan. Jag går med snabba steg över den gråa asfalten för att hinna med Sakarias snabba steg. Hans grepp om min arm är starkare nu, det svider genom min jeans jacka.

Han drar upp den svarta BMW nyckeln ur hans svarta jack ficka. Han låser upp bilen.

Han öppnar dörren till mig, nästan som han vore en gentleman. Men det är han verkligen inte, för vad han tänker göra med mig nu vet jag säkert att det inte är något fint.

Jag tittar på honom men han flinar bara och nickar mot mig. Jag hoppar motvilligt in och bara några sekunder efter sitter han i sätet bredvid mig.

Han kör snabbt ut från parkeringen som tillhör skolan. Han kör definitivt över fartgränsen och i svängarna fruktar jag nästan för mitt liv, men jag säger inget.

"Vart ska vi", mumlar jag fram.

Jag tittar ut genom bilfönstret. Vi kör på motorvägen.

När jag var tillsammans med Sakarias brukade han göra sånt här ofta. Han tog med mig till ställen där ingen kunde hitta oss, han ville alltid vara själv med mig. Han gillade inte ens att jag hängde med Linus som är min egna bror.

Omvärlden utanför fönstret susar vi snabbt förbi. Jag slänger en blick på fartmätaren. 160. Jag kanske dör nu.

"Vi ska hem till mig", säger han kort.

Jag sväljer hårt.

Resten av bilresan är tyst. Han säger inte ett ord men han svär antal gånger åt bilar som inte blinkar eller kör sakta. Han är nästan stressad, han har bråttom.

Han svänger hastigt av motorvägen och ut på en grusväg. Vi är inte påväg hem till honom.