Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1

Del 12

[hej finisar, det här kapitlet är lite allvarligt och innehållet kan väcka mycket känslor. Jag vill att ni ska veta att självskadebeteende går att bota, ni kan alltid prata med någon på ungdomsmottagningen, en vuxen eller kompis du litar på. Hör av er till mig om det är något eller om ni bara vill prata. Ni är bäst. Tack för 1K <3 ]

16 februari 12:34
Fannys perspektiv
Jag kollar mig i badrumsspegeln. Mitt blond bruna hår är ganska kort och ligger i självfall över mina axlar. Min kropp bär endast ett vitt linne och svarta trosor. Huset är alldeles tyst, bara mina andetag är det jag hör. Linus åkte och skulle träffa några "grabbar" som han kallar dem för nån timme sen. Vilket gjorde att jag lämnades själv kvar i huset. Jag klagar dock inte, det känns nästan som jag behöver ensamhet. Jag stittar på mig själv i spegeln. Jag tycker inte om det jag ser. Mina gröna ögon är fel färg, min nästa är konstig, min panna är kanske för stor? Mina läppar är inte stora och inte små dem är sådär fula bara, mitt hår är hemskt, mina ögonbryn är fula. Jag är verkligen så ful. tanken som legat i mitt bakhuvud hela morgonen slår mig igen. Nej fanny du ska inte göra det, inte igen. Ångesten växer inom mig. Det känns som jag trycks in i ett litet rum, som att jag inte kan andas. Jag måste göra det, då försvinner det. Jag springer till mitt rum och tar ut den svarta lådan från min byrå, den översta lådan. Med den i handen går jag tillbaka till toaletten. Jag sätter mig på toalettlocket och öppnar lådan. Där ligger dem. Dem silverfärgade små bladen. Några har fortfarande lite torkat blod på sig, jag har antagligen inte orkat göra rent dem. Kanske var det för jag visste att jag skulle sitta här igen och då kanske skulle göra rent dem ordentligt. Jag tar upp en av dem vassa bladen. Jag studerar det en stund. Jag kanske inte borde? Det är som att ångesten växer i mig för varje sekund jag tittar på det. Jag drar snabbt bladet mot min underarm. Blodet börjar rinna direkt. Det svider till, ångesten försvinner. Nu rinner mina tårar, varför gråter jag? Jag drar bladet ännu en gång mot min underarm. Ännu mer blod kommer ut. Jag gör det igen, och igen, och igen och igen. Jag börjar skaka, blodet rinner nu ner från armen och droppar på det vita kakelgolvet. Jag lägger bladet i handfatet och ställer mig upp. Min hand skakar, hela jag skakar. Jag tvättar försiktigt bort blodet från min arm, det slutar inte blöda. Jag öppnar skåpet ovanför handfatet och tar ner en lida. Jag lindar den runt armen. Blodet tränger igenom de första lagrerna men sen slutar det att synas desto mer jag lindar. Mina armar skakar, mina händer skakar. Jag tvättar ordentligt av rakbladet jag lagt i handfatet, det är blodigt. Jag torkar av det och lägger ner det i den svarta lådan igen, tillsammans med de andra bladen. Mina ben skakar men jag går tillbaka till mitt rum. Jag öppnar min byrå och lägger lådan under några klädesplagg så den inte ska synas, det är jag alltid noga med. Blodet på golvet i badrummet. Jag går tillbaka till badrummet och torkar upp blodet med papper. Jag kollar på pappret som färgats rött, ångesten börjar komma tillbaka. Jag spolar ner pappret. Ska jag kolla mig i spegeln? Nej jag vill inte se mig själv. Jag undviker spegeln och går in i mitt rum igen. Jag hör hur ytterdörren låses upp på nedervåningen. Snabbt drar jag på mig en svart hoodie som ligger på golvet över mitt vita linne, och min linda. Jag tar tag i ett par ljusa jeans och drar på mig dem också. Jag drar på mig luvan och tar min mobil som ligger i sängen. Några snap notiser finns på skärmen men inget mer. Nu måste jag verka normal. Jag hör några röster på nedervåningen.

"fanny kom ner jag har köpt mat", skriker linus nerifrån.
Jag tar ett djupt andetag innan jag går ut från mitt rum. Jag går ner för trappan och in i köket. Vid det vita köksbordet sitter Linus, Valter, Noel och Dante. Jag möter Noels blick. Han ler mot mig, jag försöker pressa fram ett leende tillbaka. Ångesten sprider sig i kroppen som en löpeld. Jag känner hur jag stelnar till, varför blir det såhär?
"jag köpte kycklingsallad, hoppas det funkar", säger Linus.
Jag kollar på honom, han sitter bredvid noel
Jag nickar svagt. Valter sitter på kortsidan av bordet. Stolen bredvid Dante är ledig. Jag sätter mig på den vita stolen. Jag känner dantes blick från sidan, men jag vågar inte möta hans blick.
"här", säger Linus och ställer fram en sallad framför mig.
Jag tar emot besticken han håller i sin hand.
Jag öppnar locket på burken och äter en gurkbit. Jag tittar ner i maten. Jag är inte hungrig, jag kanske kommer spy? Behöver jag spy? Linus och Valter börjar en konversation. Jag känner Dantes blick bränna på mig, borde jag kanske titta på honom? Jag vänder mitt huvud försiktigt och möter hans blick. Hans ögon lyser nästan, dem är extremt vackra. Han ler svagt, jag gör detsamma mot honom.

"är du okej", viskar han nästan.
"ja", viskar jag tillbaka.
Han nickar lätt.
"bra", viskar han tillbaka.
Jag ler bara svagt. Jag kollar på min sallad. Jag äter en tomat, den var god ändå. Dante har en kebabtallrik framför sig som han äter exalterat på. Han är söt när han äter, jag gillar att se när han äter. Ett leende sprider sig på mina läppar, han är vacker.

samma dag 21:57
Min säng känns helt plötsligt äcklig. Det känns som jag inte bytt lakan på flera år fast det bara var någon dag sen. Jag känner mig äcklig. Jag kanske måste duscha. Ångesten har krupit i mig hela dagen. Jag har inte kunnat slappna av. Efter lunchen gick jag direkt och la mig i sängen, jag har legat här sen dess. Dante sa inget till mig vid lunchen, men vad skulle han egentligen säga? Jag tror dem är kvar där nere. Jag hör Linus och Noels röst prata högt. Jag vill gå ner och prata med dante, men det skulle jag aldrig göra. Jag känner mig äcklig. Jag ställer mig upp och drar av mig den svarta hoodien och jeansen. Jag låter dem ligga på golvet. Jag låter min mobil ligga på sängen och går till badrummet. Jag drar av mig det vita linnet jag har på mig och dem svarta trosorna. Jag låter de bara ligga där mitt på golvet. Jag drar sakta av min lida på underarmen. Jag lägger den på handfatet och går in i duschen. Jag drar igen skjutdörrarna och sätter igång vattnet. Det varma vattnet möter min kropp. Ångesten bubblar i mig, det är som att den blandar sig med det varma vattnet. Vattnet möter mina öppna sår och jag känner hur det svider. Jag kvider till, men jag gillar smärtan. Jag förtjänar den. Det känns som någon slår på mitt bröst, som att någon stryper mig. Det känns som jag blir instängd i ett litet rum. Jag vill bara få bort det här. Jag drar sakta i mitt hår, smärtan känns bra. Det bitar det nästan lite, men det försvinner inte. Det känns som någon stryper mig konstant. Jag får inte in luft. Jag skriker, jag skriker högt. Hjärtat bultar snabbt, jag sätter mig på golvet i duschen men reser mig snabbt upp igen. Jag stänger av vattnet och går ut ur duschen. Jag virar en svart handduk runt min kropp, den går ner till mina knän. Toalettdörren öppnas snabbt vilket får mig att hoppa till lite.

"vad är det som händer", det är dante.
Han ser ut som han gjorde vid lunchen. Han har på sig en gul champion tröja och ett par svarta jeans. Han är snygg, hans hår ligger som vanligt på hans huvud. Hans tatueringar på armarna sticker lite ut, han har vikt upp sin tröja lite. Det är snyggt.
"hallå", säger han ännu en gång.
Juste.
"vad menar du, jag duschade bara", säger jag.
Han tittar fundersamt på mig. Min ångest är borta, den försvann när han kom. Nästan allt iallafall. Det är som att dante hjälper mig, bara att vara här.
"du skrek, det lät som du var sårad eller rädd", säger han allvarligt.
Nu tycker han säkert jag är ett jävla psyko.
"jag såg en spindel", säger jag och försöker skratta lite, men det kommer mest ut som ett fejkat nervöst skratt, vilket det är.
Han kollar bakom mig i duschen, sen kollar han mot handfatet. Jag tittar dit, mitt hjärta börjar rusa. Han kollar på den blodiga lindan jag haft på min underarm. Det är som att han fattar direkt. Han tittar på mina armar men fastnar på den vänstra.

"vad har du gjort", säger han.
Han tittar upp, hans ögon möter mina. Jag kan inte tyda hans blick.
"dante gå ut", säger jag.
Jag går närmare honom men han tar ett steg in i badrummet. Jag sätter en hand på hans bröst, min högra.
"ut", säger jag kort.
Han står kvar, han tittar bara på mig.
"jag lämnar dig inte det kan du fucking glömma", säger han. Inget leende, ingen min alls. Han ser bara allvarlig ut.
Vad fan ska jag svara?
"jag väntar på ditt rum, klä på dig sen kom dit", säger han innan han går ut genom dörren.
Jag stänger den snabbt och drar på mig ett par rena svarta trosor som låg vid tvättmaskinen. Jag drar på mig det vita linnet jag haft innan och snabbt virar jag lindan runt min underarm. Jag hänger upp handduken på en krok och trycker ner handtaget till badrummet. Hur ska jag förklara detta? jag vill inte att någon ska veta. Jag måste härifrån, men jag vill till dante. jag vill att han ska rädda mig, få min ångest att försvinna, precis som han gjorde när han bara tittade på mig, när han bara var i min närhet. Jag styr mina steg mot mitt rum, jag behöver bara prata med honom. Jag får komma på en bortförklaring som jag så många gånger gjort förut. Mina ben börjar nästan skaka när jag ser honom sitta där i min säng. Dante Lindhe sitter i min säng. Hans blick möter min. Han är allvarlig. Åh herregud Fanny vad ska du göra nu?