Fannys perspektiv
24e februari 03:47
Jag kan inte. Jag tänker inte. Jag klättrar inte över. Det kanske inte är värt det ändå. Jag förtjänar att leva med den här smärtan. Jag förtjänar att bli påmind av min hemska spegelbild varje dag i spegeln. Jag vänder mig om. Tittar bort mot brons ände, där jag kom ifrån. Jag springer. Jag orkar inte gå längre. Jag vill bara hem. Min mobil har jag stängt av för länge sen så jag kan inte kolla några bussar.
Jag får vänta på bussen ett tag innan den kommer men efter den tysta bussresan på 20 minuter med mig och två män i 20 års åldern endast på bussen är jag framme vid min station.
Jag går mot mitt hus. Den röda bussen lämnar mig bakom mig. Jag känner mig så konstig i kroppen, som att den har slutat fungera.
Jag ser mitt hus, mitt och Linus. Hans bil står inte på uppfarten. Ingen bil står där. Jag drar upp nyckeln ur fickan och låser upp. Det är tänt i hela huset men knäpptyst. Jag stänger dörren och låser. Jag drar av skorna och kastar jackan på golvet. Ingen i hallen, ingen i vardagsrummet eller köket. Ensam.
Jag går upp för trappan och in i mitt rum. Jag drar fram min mobil från bakfickan och lägger den på mitt sängbord. Jeansen och bh-n slänger jag på mitt säkert smutsiga golv. Jag drar av mig strumporna och beger mig mot toan.
Min spegelbild är hemskare än vanligt. Hälften av mitt smink har jag gråtit bort. Mina ögon är spräng röda och mitt hår är kaos. Jag tvättar snabbt av sminket och går tillbaka till mitt rum. Jag lägger mig i sängen. Tankarna snurrar i huvudet men jag förtränger dem. Det går inte.
I panik reser jag mig upp och går in i badrummet. Jag drar fram ett rakblad jag gömt i min hårsnoddar burk och tar ett djupt andetag.
Sakta drar jag rakbladet mot min arm. Blod fylls i det ny blivna såret. Det svider, jag kvider. Det får ångesten att gå bort i några sekunder så jag gör det igen och igen och igen. Jag stoppar mig själv när jag känner mig snurrig. Jag tvättar bladet och lindar min arm.
Jag titta upp på mig själv i spegeln när jag lagt tillbaka rakbladet. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag är så jävla lost.
Jag går tillbaka till mitt rum och drar upp täcket till hakan. Ångesten gräver i mig, men jag somnar.
YOU ARE READING
Fuckboy Lindhe (1)-DANTE LINDHE, HOV1
Fanfiction"Jag blir så extremt irriterad på dig Dante, kan du låta mig va och lämna mig ifred så jag kan gå till min lektion tack" "Sorry stumpan, men det går bara inte, du vet mina rosor är gjorda av plast"
