En vilsen själ

KAPITEL 1

Mitt perspektiv

Solen skiner in mellan trädgrenarna och värmer min rygg. Överallt hör jag fågelkvitter och vinden som får det att rassla i trädens grenar. Omsorgsfullt stryker jag häst halsen framför mig. Bonnie spetsar öronen och sneglar bakåt mot mig.

-"vi kommer alltid att vara bästa vänner, eller hur Bonnie?" viskar jag i hennes öra.

Bonnie bara frustar och fortsätter marschera vidare med öronen spetsade. Jag gömmer mitt ansikte i hennes fluffiga mann och andas in den härliga doften av häst.

-"du skojar??! du menar att ja.... jag fick rollen?!" hela mitt ansikte är vridet i förvirring.

Embla tittar på med ett brett leende. Hela hennes ansikte lyser upp i ren och skär glädje.

-"de vill träffa dig imorgon!" svarar hon och klappar entusiastiska händerna.

Embla har varit min agent sedan jag var 16 år, hon har blivit som den stora syster som jag saknat. Hon har sett mig växa upp och alltid stöttat mig genom svåra tider. Nu 4 år senare har jag vuxit till mig ordentligt och varit med i diverse filmer. Spelat alla möjliga roller. Allt från fantasy till musikal. Även dubbat filmer på både engelska och svenska. Men inget av detta hade hänt om inte min älskade morfar hade öppnat upp filmvärlden för mig. Öppnat dörrarna till en värld som senare blivit min passion och drivkraft i vardagen. Min morfar var en mycket känd och omtyckt skådespelare, gjort alla möjliga roller från tidig ålder till några år innan hans bortgångne. Det finns ingen större skådespelare genom tiderna. Min morfar dog när jag var 18 år. Men innan det introducerade han mig för skådespeleriet. Till en början var jag skeptiskt och gjorde roller i de filmer morfar var med i för att tillbringa mer tid med honom. Många påstår och påstår att jag ärvt hans talang men jag är inte helt övertygad. Det fanns ingen som kunde hålla ett pokerface som morfar under kortspel och glädjen och känslorna han visade när han var mitt inne i sitt skådespeleri var otroligt.

Morfar gjorde ofta små pjäser och tog med oss till inspelningsplatserna för att visa oss runt och umgås. Det gjorde han sedan jag var nyfödd men när jag var 10 år var jag med i min första film. Jag hade en sidoroll och fick den endast för att det behövdes någon liten figur på kort varsel. Det var en helt annan sagt att faktiskt vara med och skådespela än att bara vara där som besökare. Där och då fick jag blodad tand för det hela. Efter det och många år framåt följde jag med morfar överallt och skådespelare. På vägen lärde jag mig mycket och träffat otroligt många och olika människor. Det har format mig till den människa jag är idag.

-"imorgon?!?! är du helt från vettet! jag kan inte träffa dem på så kort varsel??!" utbrister jag och börjar genast känna hur paniken smyger sig på mig.

-"de åker sedan igen, du måste träffa dem imorgon!" Embla tittar på mig med bedjande ögon.

Försiktigt tar hon sina händer och omfamnar mina. Jag möter skakigt henne blick.

-"d/n. alla roller du har gjort, all denna träning har lett till det här. du klarar det!" hennes blick ser väldigt övertygande ut och jag nickar kort.

-"okej, men du måste vara där och hjälpa mig."

-"självklart stumpan! jag lämnar inte din sida, detta kommer bli så kul! kan du fatta att du ska vara med i en marvel film?!" utbrister hon upprymt och hoppar lätt upp och ner.

Mitt allvarliga ansiktsuttryck spricker upp i ett strålande leende och jag kan inte sluta le. Jag kan knappt fatta det.

Senare är jag på väg ner till stallet igen. Försiktigt parkerar jag bilen längs med stall byggnadens långsida. Jag kliver ut och låser bilen bakom mig innan jag kliver in genom ställ dörrarna. Ett familjärt gnägg hörs genom stallet och jag kliver snabbt fram till Bonnies box. Ett smalt ponny huvud tittar med spetsade öron mot mig. De pigga ögonen undersöker mig och den lena mulen undersöker om jag möjligtvis har något godis med mig. Sakta smeker jag den lena pälsen och genast känner jag hur jag börjar slappna av igen. Spänningarna i nacken lossnar och jag suckar nöjt. Bonnie blåser ut varm luft på mina torra händer och livet känns plötsligt lite lättare.

Stallet har sedan barnsben varit mitt hem. Där har jag kunnat kopplat ifrån verkligheten och pusta ut. Leva återigen i min egna bubbla och minska stressen runt skådespeleriet. Jag har alltid varit blyg och tillbakadragen. Haft svårt att uttrycka mina känslor i ord därför har hästar ofta varit min räddning. För då behövs det inga ord, det finns inga krav utan bara jag och hästen. Ett ekipage.

Nu är dock tiderna annorlunda. Jag har inte lika mycket tid för ridningen och hästarna som jag hade när jag var yngre. Även om morfar var något av en agent till mig fram till 12 års ålder och valde ut filmer han ansåg skulle passa mig bra så gav han mig mycket fritid utöver skådis livet och skolan. Men nu är mitt liv ständigt planerat ut i minsta detalj. Det finns inte mycket tid kvar för min andra passion här i livet, hästar. Även om Bonnie såklart får den omskötsel hon förtjänar så önskade jag att jag hade mer tid att rida på henne. Jag fick henne när jag var 8 år och då var även hon 8 år vilket jag tyckte var väldigt roligt minns jag.

Jag sitter länge hos Bonnie tills jag hade samlat mig helt efter dagens nyheter. Allt mitt slit har äntligen lett till detta, min högsta dröm. Men jag är också rädd. Rädd för att misslyckas.

// men kolla vem som äntligen uppdaterar? hahah är i alla fall sjuk och hemma från skolan idag så fick ett ryck att påbörja min nya bok i väntan på att kunna avsluta min gamla, trevlig läsning och på återseende!
JA JAG SKA FIXA ETT BÄTTRE NAMN PÅ BOKEN JAHAHAHAHA men har verkligen idé torka totalt på namnet OCH beskrivningen. Asså hur ska jag beskriva boken ens engång? Kommer ändra den så många gånger hahahaah