En vilsen själ

KAPITEL 16

OBS! SNÄLLA LÄS TEXTEN LÄNGST NER I TJOCK STIL! tack i förhand <3

Mitt perspektiv

Tom står med ryggen emot mig när jag ljudlöst trippar ner för trappan och går in till köket rakt fram i hallen. Långt innan jag ser så hör jag puttrandet från stekpannan. Magen kurrar så våldsamt att jag först tror Tom hört den. Fläkten överröstar mina steg så Tom tittar skräckslaget på mig när jag skrämmer honom.

-"D/n!!" suckar han och håller sig för hjärtat.

-"you scared the shit out of me.." suckar han och vänder sig mot stekpannan igen med ett skratt.

Jag bara fnissar retsamt och vänder mig också framåt mot stekpannan med vad som ser ut att föreställa en pannkaka. När jag sedan vänder blicken lite till vänster ser jag ett stort fat med massor av brända pannkakor.

-"uhm..?" säger jag innan jag petar Tom i sidan och pekar bort mot det överfulla fatet.

-"yeah, my cooking skills isn't that good.." det sista mumlar han lite ursäktande.

Jag bara fnissar samtidigt som jag skakar på huvudet och tar stekspaden ifrån Tom. Han tittar frågande på mig innan jag puttar till han i en gest att flytta på sig. Han tar ett steg till sidan så jag kan vända på pannkakan som redan är lite bränd på undersidan. Vant sänker jag värmen på spisen och vispar om i pannkakssmeten. Medan jag sköter pannkakorna med lite mer vana dukar Tom fram på det fina köksbordet med 6 stycken sittplatser. När pannkakorna är färdigstekta och klara för att ätas tar jag med mig det stora fatet till bordet.

-"mmmm, it smells wonderful!" utbrister Tom och sätter ner sylt och en skål med vaniljglass.

Efter att vi säkert proppat i oss 5 stycken pannkakor var dunsar vi båda ner i soffan och jag sträcker ut armarna långt bakåt för att sträcka på mig.

-"ugh I feel so unhealthy." suckar jag och blundar, försöker skaka av mig känslan.

-"eh! We have finished probably the biggest marvel movie so far so we deserve this." konstaterar Tom säkert.

Det blir tyst en stund och jag blundar fortfarande, andas rofyllt in och ut i ett lugnt tempo.

-"when you first got casted like the new spider-man, how did it feel?" jag öppnar ögonen sakta och möter Tom's blick.

Jag känner på mig att svaret kommer bli det klassiska "amazing, wonderful, so honored" men det är inte de svaret jag söker så jag avbryter han innan han ens hinner börja.

-"I know by the look on your face that you will answer "amazing, I'm so honored" but this is not a interview. How did it really feel, were you nervous?" förtydligar jag efter att jag satt mig upp till rätta.

Jag ser på Tom's ansikte att han lite kom av sig men snabbt hittar han spåret igen.

-"well, first I was overwhelmed. This type of movies have made millions of money so of course I was nervous. But you know, I knew that if I trained and did my best I could make it. Or well I believe and hope that I could make it." nickar han.

-"how did you feel?" han ställer nu frågan till mig med nyfikna ögon.

-"I was so scared, sometimes I asked myself "am I good enough?" and the answer was always the same "probably not, but I will do it anyway". It's sounds ridiculous but I was so scared and nervous but still excited. Out of my mind excited so I never thought about to say no to the role as Grace, never in a million years I would do that!" ler jag snett.