En vilsen själ

KAPITEL 4

Mitt perspektiv
När jag 6 timmar senare äntligen anländer till Georgia möts jag av en mycket kvavare och varm luft. Även om det är bra luftkonditionering i den enorma flygplatsen så ligger den tryckande värmen kvar. Jag kliver av och tar mitt bagage och ger mig av genom flygplatsen. Kryssar fram mellan alla människor med resväskan rullande efter mig. Blomman som jag fick av mamma i avfärd present i ett stadigt grepp om vänsterarmen och den överfyllda träningsväska fastsurrad på resväskan.
-OH MY- D/N!!” ropar någon hysteriskt bakom mig.
Försiktigt vänder jag mig om och möts av två 12-års tjejer. De båda har röda kinder och ser ut att inte vara långt ifrån tårar.
-”oh hey girls, do you want a picture?” jag klistrar på det vanligaste leende jag kan och sätter ner blomman varsamt på marken.
-"ye..yes!!” snyftar den ena flickan och den andra kan knappt andas ser det ut som.
De kommer upp på varsin sida om mig och tar några bilder där vi alla tre mer och gör roliga miner.
-”thank you so much!” mer de båda innan de killar iväg igen med tårar i ögonen.
Jag tar upp blomman igen och fortsätter min resa ut ur flygplatsen.
Glad över att fått förgyllat några fler människors dag.
Väl ute ur byggande blir luften ännu svårare att andas i jämförelse med den friska svala luften i Sverige. Jag tittar mig runt efter min skjuts till inspelningsplatsen men allt jag finner är massor av människor och bilar. Rop efter en taxi ekar mot de kala väggarna och studsar tillbaka mot mig. Dukande undan ropen går jag vidare mot vägkanten och spejar lite till med handen höjd ovanför ögonbrynen för att skymta den gassande solen.
-"D/N!” hör jag en röst bakom mig.
Snabbt springer jag runt och ser en medelålders man vinka mot mig med båda armarna. Jag lyser upp och går genast dit.
-”hello! I didn't see you first!” skrockar han medan han lastar in mina väskor och aktsamt stället blomman på golvet så den inte ska ramla. Vi sätter oss båda i bilen som har en ljus konstläder bilklädsel på sätena och så vidare. Lacken är metallica mörk orange som skimrar i solen som en rullande discokula.
-by the way, I'm George. I have heard a loooot about you, mostly good stuff.” flinar han och tittar mot mig men koncentrerar sig sedan på vägen igen.
-"okey what have you heard George.” retas jag och lägger armarna i kors.
Det får George och skratta till.
-”well, how talented you are and how many movie you have done and your not even 20 years old.” blinkar han.
-"all of that is true, I mean I am pretty amazing.” skojar jag och fnissar.
George och jag fortsätter småprata lite hela resan som nästan är fyra timmar lång. Såklart pratar vi inte hela tiden men mestadels lär vi känna varandra bra. Han ska tydligen hjälpa mig och bara lite av min assistent under min vistelse här i USA. Väldigt behövligt då jag mycket sällan reser utomlands om det inte gäller skådespeleriet.

När vi väl anländer till inspelningsplatsen forslas vi genom många stängda portar och får ID-kort att ha runt halsen eller ha med oss. Det börjar bli mörkt utanför bilens upprullade rutorna. Väl framme hos min trailer bland alla de andra trailers hjälps jag och George åt att lasta ut mina få resväskor och blomman.
-”unlucky you, you got the smallest trailer.” förklarar George medan han lyfter upp min resväska över trappan och tröskeln.
-”of course I get the smallest!” suckar jag innan vi båda skrattar.
-"anyway you have a free day tomorrow.” berättar George.
Jag nickar och lastar in det sista.
-"well that's great, I guess we not gonna how many days of while filming.” fnissar jag.
-”that's right!” flinar George brett.
Vi tar adjö och nu är det becksvart utanför trailers ljuva ljus från de dimmade lamporna.
Varsamt stänger jag dörren så den gnisslar nästan ljudlöst. Sedan vänder jag mig om för att börja packa upp mina attiraljer.

Jag sträcker ut benen och tar i för alla mina sista krafter. Skjuter ifrån med vänsterbenet och tar ett nytt språng med höger. Armarna gungar med i takt och jag fokuserar på att ta djupa andetag för att få syre till mina skrikande muskler. Blodsmaken av järn sprider sig i munnen men jag biter ihop och pressar ut det sista ur musklerna i vilket fall. Jag har sprungit i snart 1,5 h runt området där vi ska filma. På vissa ställen fick jag inte springa men nu har jag i alla fall fått chansen att se mig omkring, på mitt egna lilla vis. Det fanns även en liten skog klunga bakom området där jag sprang helt ostört. Äntligen hade mina lungor vant sig helt av den kvävande luften och det kändes inte längre som att halsen skulle sticka ihop sig. Den sista biten ökade jag och pressade kroppen till det yttersta. Nu har jag kommit upp i en fart där jag inte längre märker hur snabbt det går egentligen. Utan jag rundade hörn och korsningar utan att tänka på chansen att jag krockar med någon stiger. Jag ska just runda sista hörnet och klämma och vrida ut det sista ur mina stackars lår- och vadmuskler när en person oväntat rycker upp runt hörnet. Jag hinner inte se något av personens ansikte eller kroppsbyggnad utan väjer undan och med ett hårstrå marginal krockar vi inte. Jag viner förbi personen och stannar tvärt. Min andning är häftig och först får jag knappt ordentligt med luft. Fötterna bultar och det känns som om jag droppar av svett.
-"oh- I’m so sorry I didn't see you!” ursäktar jag och vänder mig om.
Ett par mörka kastanj färgade ögon möter mig. Ögonen tillhör en pojke i min ålder med avtecknade muskler under t-shirten. Pojken lugg täcker en bit nerför hans ögon med hans vilda lockar.
-"no I'm fine, are you D/n?” han verkar fortfarande skärrad över att jag nästan körde över han.
-”yes, and you?” jag inser hur svettig och äcklig jag ser ut så jag försöker torka bort lite svett med hjälp av handen lite diskret.
-”Tom, ehm.. you working out or..?” säger han tveksamt och sneglar på mig.
Försöker säkert diskret inte stirra på hur svettig jag är. Suck.
-"yeah, I had nothing to do on my free day.” jag rycker lite på axlarna och ler tvekande.
-”me and some friends are going out later for dinner, want to join?” frågar han och möter mina ögon för första gången.
Jag lyser upp i ett strålande leende och nickar innan jag svarar.
-”sure!”
-"okey, 6PM?” frågar han.
-"yep see you!” nickar jag och vinkar adjö innan jag drar iväg igen.
Tom lunkar därifrån med ett leende på läpparna.

// sorry guys för att uppdateringen har varit dåligt i helgen men har haft såååå mycket att göra i veckan men nu äntligen lyckades jag få ihop ett kapitel! Vi ses snart igen, ska försöka skriva ett till kapitel på söndag, i alla fall påbörja ett!🦄