Novellsamling

Jag hade kunnat stoppa dig men du sa inte till.

Jag skrattade alltid när Greta sa ett skämt. Oavsett om jag tyckte det var roligt eller inte. Man ska ju vara snäll. 

-Liv och Greta. Tyst, vi har lektion och jag tror inte ni pratar om matte ekvationer, sa vår lärare Anna strängt.

Greta började gapskratta av tillsägelsen och jag ville bara sjunka ner i marken. Jag hatade när en lärare sa till mig, men tyvärr hände det allt oftare nu. Allt pågrund av att Greta började i klassen. Hon älskar skämt och berättar dem nästan hela tiden. Jag måste skratta. Annars så blir hon skitsur. Ändå ska jag vara tacksam att Greta ville vara vän med mig. Ingen annan ville ju det?

Skolan slutade och jag vandrade hem. Greta bodde på andra sidan av staden så därför hade vi inte samma väg hem eller till skolan. Väl hemma så blev jag puttad av min syster när jag försökte ta mig förbi i dörröppningen. 

-Se dig för småtting, fräste hon.

-Sorry ärthjärna. Fräste jag tillbaka.

My, som ärthjärnan egentligen heter. Sprang ner för trappan. Jag följde efter. 

Utanför porten så mötte hon upp en rödhårig kille. Han var blek och hade massa tatueringar. Mamma skulle inte gilla honom tänkte jag. Hon hatade tatueringar.

My gick fram till killen och de började kyssas. Jag flyttade min blick och till vänster om mig satt en tjej. Jag hoppade till och var nära att skrika men hon satte handen för min mun. Tack och lov, för annars så hade jag avslöjat mig för My och killen. 

-Du skrämde mig, viskade hon.

Jag fnyste, om det var någon som blev rädd så är det väl jag?

-Varför? Du skrämde ju livet av mig. Viskade jag tillbaka.

-Jag gick ner för trappan och så satt du här, vad heter du förresten och varför sitter du bakom en soptunna med en kikare?

-Ehm okej, jag heter Liv och jag spionerar på min syster My där borta. Viskade jag och pekade mot där My och killen hade stått.

-Det är inga där, fnissade tjejen. Och förresten, jag heter Jonna.

Och helt plötsligt så hade jag två vänner. Jag log när jag somnade den kvällen. 

I skolan dagen efter så såg jag Jonna flera gånger, hon vinkade och jag såg hur Greta stirrade avundsjukt på henne. 

-Vem är hon? Sa Greta när vi var ensamma bakom det stora trädet.

-Hon heter Jonna, hurså?

-Hur träffades ni?

-Jo jag spionerade på My och... Började jag men blev avbruten av Greta som drog ett av sina 250 skämt igen. Jag skrattade fast jag redan hade hört skämtet över 50 gånger.

Dagarna gick och efter ett tag så tröttnade jag sakta på Greta. Hennes eviga skämt som dessutom är samma varje gång. Jag började vara mer och mer med Jonna. Båda i och utanför skolan. Och som ett stort plus så bodde vi ju grannar, och behövde inte åka buss till varandra som jag och Greta behövde. 

Jag såg hur Greta alltid stirrade avundsjukt och ilsket på mig när jag gick runt med Jonna. Jonna gillade också skämt och brukade dra några ibland. Men hon hade många olika, och hennes var roliga. Och om jag inte tyckte att något av hennes skämt var roliga. Så skrattade jag inte, och Jonna blev inte sur som Greta blev när inte jag lyssnade. 

Jag fick veta mycket om Jonna. Bland annat att hon är ett år äldre än mig, spelar gitarr och cello, och kan springa jättesnabbt. Hennes favoritdjur var lejon och bläckfisk och hon hade två marsvin och åtta guldfiskar hemma. 

Men allting förändrades en kväll då jag och Jonna låg i månskenet och kollade på stjärnorna. Jag såg en stjärna falla och önskade tyst. Jonnas långa hår kittlade min hals och allt var perfekt. Jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut. 

Den glädjen var inte långvarig. När vi gick tillbaka till Jonna så sa hennes mamma att min mamma hade ringt och att jag skulle gå hem. Jag tog mina grejer och vandrade hem. Undra varför jag skulle hem? Jag och Jonna hade ju planerat övernattningen jättelänge. 

När jag öppnade vår dörr så mötte mamma upp mig i dörröppningen. Jag kunde inte avgöra om hon hade gråtit, men det såg ut så. 

-Vad har hänt? Frågade jag oroligt. 

-Greta... Började hon.

-Vad är det med Greta?

-Hon finns inte mer... 

Jag drog efter andan och stötte mig mot bänken. Sen så staplade jag mig in på mitt rum. Jag föll ner i sängen och började gråta. Mamma kom in en stund senare och satte sig bredvid mig. 

-Hur dog hon? Stammade jag.                                                                                                                                       

-Hon tog självmord. Sa mamma snabbt. Hon lämnade ett brev som det stod ditt namn på, Greta ville att du skulle läsa det.

Jag öppnade brevet och tog ett djupt andetag innan jag började läsa.

Förlåt Liv. Du kommer nog känna dig jättedum nu. Jag mådde inte så bra som du kanske trodde. Jag har varit deprimerad i över 5 år och skämten och du har varit det som höll mig kvar vid livet. Sen när du började vara med Jonna, och ingen annan orkade lyssna på mina skämt längre. Så hade jag ingenting. När jag skriver detta så sitter jag på min säng. Kniven ligger bredvid mig och snart så ska jag göra det. Tack för allt du gav mig, men nu finns ingenting kvar. 

När jag hade läst klart så rann tårarna ännu mer. Det var mitt fel att Greta tog livet av sig. Fuck. Jag hade kunnat stoppa dig, men du sa inte till.