Novellsamling

Isprinsessan

Kära dagbok. När jag växte upp skrev jag jättemycket dagbok, men sen så slutade jag. Nu har jag köpt en, för att berätta min historia om Isprinsessan. Från början till slut.

Det var en måndag. Om jag inte minns helt fel så var det nog den 8 Februari 2015. Snön föll ner på marken för första gången under vintern och barn var ute och lekte i pulkabacken utanför. Jag hörde deras glada skrik, och önskade att jag var liten igen. Önskade att jag hade några vänner eller syskon att leka i snön med.

Iallafall. Runt eftermiddagen så bestämde jag mig för att gå ut på en promenad. Så jag drog på mig mina tjocka överdragsbyxor och tog på mig min nya fina lila vinterjacka.

Snön knastrade när jag klev på den, och jag gick bort mot... Jag tror det var torget. När jag väl var där så fortsatte jag in mot skogen. Det var tyst och öde, och det enda sällskapet jag hade var en snögubbe, som stod och log mot mig vid ett träd.

Helt plötsligt när jag gick, så upptäckte jag att mina skor hade läckt in. Mina fina kängor som hade vart med mig i flera års tid. Mina fötter växte typ inte. Helknasigt.

Jag gick hem, och när jag tog av mig skon så var det en hel vattenpöl som rann ut över hallgolvet. Jag minns att mamma skrattade och sa, "Vad sjutton har du gjort Eleven?"

En vecka senare så köpte jag nya vinterkängor, och gick ut. Samma promenad som förra gången. Då var jag dock inte ensam. Dalia var där. Dumma dumma Dalia som ville göra mitt liv surt.

Hon började reta mig, och det var inte helt oplanerat, medans hennes hund skuttade runt i snön.

Jag blev arg, rasande ärligt talat. Sen minns jag inte riktigt precis vad jag gjorde. Men allt jag kunde se var en massa iskulor, som for rätt mot Dalia. Hon stirrade förfärat på mig, och när jag väl fattade. Så minns jag inget mer. Iskulorna kom från min hand. Det var jag som hade kastat dem...

Dagarna var inte desamma sen dess. Jag försökte öva, nästan framkalla isen att komma. Några gånger funkade det, några gånger inte. Jag minns att jag tänkte att jag nästan är som Elsa i Frost nu. Iskrafter, sånt man bara drömde om när man var liten.

Varje gång jag hade vart ute i skogen och övat, så var mina kängor fyllda med vatten. Mamma började bli riktigt sur på mig. "Du kan väl ta det lite lugnare när du är ute och, vad du nu gör Eleven?" Tror jag hon sa.

Men jag slutade inte, jag fortsatte och fortsatte ända tills mamma och jag bråkade.

Jag tror hon hade sina aningar om varför jag släpade med mig liter av vatten hem varje dag, Och i bråket så hände det igen, jag kunde inte kontrollera mig. Och små, kalla iskulor flög mot mammas ansikte. Den ena efter den andra träffade henne och hon stirrade oroat på mig.

"Eleven, vi måste prata" Minns jag att hon sa. Hon såg väldigt bestämd ut. Jag tror vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan. Jag klistrar in en sida från en bok som mamma gav mig vid det tillfället så att du kan få läsa det dagboken.

Det finns en legend. En legend om en prinsessa. Denna prinsessan är inte som andra, denna prinsessa är en så kallad isprinsessa. Det finns endast en isprinsessa i världen. Folk tror inte på det, folk har sällan sett det med egna ögon. Fast om någon skjuter is på en, kan skapa is med sin bara fot och frysa saker genom att vidröra på dem så vill man nog inte tro det. Man låtsas nog att man inte sett det.

Isprinsessan har ett uppdrag. Uppdraget är inte att besegra något "monster" utan Isprinsessan måste ställa upp i en tävling. Kristal Ice Show. Det finns endast en äkta vinnare, och det är isprinsessan. Det sägs att det ligger en förtrollning över pokalen man får där. De "vinnarna" som inte är isprinsessan, kan aldrig ta äran. Kristal Ice show kan göra dig berömd, du kan få allt du ber om. Men du kan också misslyckas. Ingen kan åka skridskor som isprinsessan, men du måste våga. Våga tro. Våga åka. Våga använda din kraft. Världen väntar på dig Isprinsessan.

Jag kommer inte ihåg allt mamma sa till mig efteråt, men jag skriver det jag kommer ihåg.

"Isprinsessan går i arv, när du föddes. Så blev du isprinsessan. Innan så var det jag. Du har en otrolig kraft. Du kan göra vad du vill med din is. Du måste ställa upp i showen. Okej?"

Jag minns att jag frågade vad som hände om jag inte gjorde det, och mamma sa att då skulle jag kunna spåra. När mamma ställde upp i showen så blev hennes krafter ett med henne, om jag inte gör det. Har jag ingen kontroll, jag kan göra det med vilje. Men om jag tappar kontrollen så kan jag inte göra någonting.

Jag var väldigt rädd den kvällen. Väldigt rädd. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle ställa upp.

Den 10 Mars 2015, då var showen. Jag var så nervös. Om jag klarade detta, skulle jag bli ett med mina krafter. Då kunde jag kontrollera dem. Då kunde jag göra vad jag vill, styra isen. Få det att snöa mitt i sommaren. Möjligheterna var oändliga.

"Eleven Spark, till Stargazing. Välkommen ut på isen" Minns jag att kommentatorn sa, och jag gick ut.

Sen har jag inget minne vad som hände ute på isen, förrens jag kände hur hela mitt hjärta blev varmt. Mina fötter, som alltid hade vart blöta. Kändes torra, och hela min själ kändes fri.

Isprinsessan. Jag minns att jag smakade på namnet och konstaterade att jag aldrig hade mått bättre.

Och det var så jag blev isprinsessan. Åren efter så njöt jag av min kraft. Jag fick det att snöa på vintern, vann konståkningstävling efter konståkningstävling och det bästa av allt. Jag levde verkligen livet.

Nu sitter jag här, 10 år senare, med min älskade dotter som ligger och sover bredvid. Hon är bara 2 år än. Men om någon ska ärva min kraft så är det hon. Jag kommer finnas för henne precis som mamma fanns för mig. Älskade barn. Älskade, blivande Isprinsessa.

23 November 2025 //Eleven