Novellsamling

Eremias.

Han kom in i klassrummet med vår lärare Alfred på släptåg. Han hade ljusbrunt hår och gröna ögon som glänste. Solen sken in genom fönstret och jag var tvungen att blunda. Jag började nästan fundera om det var han, eller solen som fick mig att blunda. Kanske var det han som blände mig, han var söt. För söt.

-Detta är Eremias, han ska gå här nu. Sa Alfred trött medans han försökte lugna klassen.

Han pekade på en stol och Eremias gick dit. Bordet bredvid mig. Om jag sträckte mig skulle jag kunna röra vid hans axel. Jag sträckte fram handen men drog tillbaka den tvärt. Vad håller jag på med?

Klockan ringde. Det var rast. En hel klunga följde efter Eremias ut. De skulle tydligen veta allt. Vart han hade bott, favoritmat, syskon... Allt. 

I slutet av rasten så kom han fram till mig. Jag övervägde att krama honom. Det var så konstigt. När han var i närheten så var det som att jag inte kunde styra mig själv. 

-Hej. Molly? 

-Det är jag det.

Jag reagerade inte på hur han visste mitt namn, för Alfred hade bara startat lektionen innan. Men någon i klungan kanske har berättat det.

Helt plötsligt var det som att mina ben gick av sig själva. Jag försökte stanna mig, men det gick inte. Jag gick rätt in i klungan. Knuffade undan Isa, som är min bästa vän. Hon tittade förvånat på mig när jag fortsatte, rätt fram till Melvin. Melvin är ihop med Hanna, som är klassens "drottning".

Jag kysste honom. Rätt på munnen. Han knuffade bort mig och jag återfick medvetandet. Med tårar i ögonen sprang jag förbi klungan. Bort från skolgården. Eremias satt kvar på samma ställe. Han log. Vilken idiot.

Nästa morgon när jag vaknade låtsades jag att jag mådde illa. Jag vägrade gå till skolan. Jag var hemma en dag, jag var hemma två. Den tredje dagen, en torsdag. Tvingade mamma mig iväg till skolan. Jag såg Eremias på långt håll. Hans hår glänste och det var fortfarande en stor klunga runt honom.

Jag hade en stor klump i magen, och ville hellre vända hem. Men tog ett djupt andetag och gick in på skolgården. Eremias fick syn på mig på direkten. Och gick fram till mig.

-Hanna och Melvin har gjort slut, så nu kan ni bli ihop. Sa han och log.

-Jag hatar Melvin. Fräste jag.

Helt plötsligt så stod Melvin bakom mig. Jag kollade in i hans ögon och fastnade i hans blick. Nu förlorade jag mitt medvetande igen, och jag vill inte veta vad jag gjorde med Melvin härnäst. Men när mitt medvetande kom tillbaka, så låg jag vid ett träd, med blodsmak i munnen och alldeles smutsig.

-Hur är det? Sa en röst bakifrån trädet.

Jag hoppade till och kollade bakåt. Eremias. Varför är han alltid där jag är?

-Vad vill du? Muttrade jag. Vad gjorde jag?

-Du och Melvin hånglade, och sen så började typ du och Hanna brottas. Du sprack hennes näsa. Du är stark. Sa han och flinade.

Jag övervägde att fnissa. Jag kunde inte kontrollera mig i hans närhet. 

När skolan var slut så gick jag hem tillsammans med Eremias. Han bodde på samma gata som mig, så vi hade samma väg hem.

-Vi syns imorgon då. Sa han när vi skildes åt.

När jag kom hem så mötte mamma mig i hallen.

-Vad har du gjort? Du har inte vart på lektionen på hela dagen? Och vad har hänt med din läpp? 

Jag bara skakade på huvudet och försökte gå förbi henne. Hon försökte ta tag i min arm. Men jag sprang ut igen. När jag sprang ner för trappan och ut på gatan så krockade jag in i en tjej.

Hon hade samma ljusbruna hår som Eremias fast hon såg äldre ut.

-Molly. Jag måste varna dig. Sa hon tvärt.

En kvart senare så satt vi uppe på hennes rum, hon berättade att hon heter Alyah och är Eremias storasyster. 

-Du måste hålla dig undan från Erem. 

Jag misstänkte att Erem var en förkortning till Eremias, men jag sa inget.

-Det är svårt, det är han som letar upp mig. Varför ska jag hålla mig undan från honom?

-Han är häxa. Han kan förhäxa folk. Få dem att göra som han vill. Du har blivit hans offer. 

Jag drog efter andan. Häxor? Det fanns väl bara i sagorna. Inte i denna värld, och absolut inte på vår skola. Jag var hans offer. Det var han som hade gjort det. Jag förstod ingenting. Tankarna snurrade i mitt huvud.

-Du kanske tänker att jag är helt dum i huvudet nu, men har du inte märkt vad du har gjort?

Jag nickade.

-Du måste ta dig härifrån. 

Hon reste sig upp och kastade mig en liten flaska. 

-Han spårar dig med hjälp av ditt blod, som han fick när du och Hanna slogs, och om du sprejar dig med detta varje morgon. Så kan han inte spåra upp dig. 

Och det var så det blev. Alyah, som också var en häxa. Fixade så att vi behövde flytta. Jag älskade vårt hus, så endast en månad tidigare hade jag skrikit åt det. Men nu ville jag härifrån. Alyah hade sagt att jag skulle fortsätta spreja mig med sprejen i en månad till. Sen så skulle han inte kunna spåra upp mig.

Så det var så det var. Mitt sår på läppen hade inte läkt. Alyah hade sagt att det aldrig skulle läka. Att det skulle vara som ett minne. Mitt hemskaste minne. Aldrig att jag skulle glömma det. Oavsett ärr eller inte.