Novellsamling

Röda rosor på en vit bädd.

Tuberkulos. Tbc. Lungsot. 

Svarta fläckar på lungorna, äckliga mediciner, utevila, frisk luft, andningsproblem. Jag hatar det. Jag hatar att mamma gömde mina syskon när jag blev sjuk, stängde in mig i källaren och gömde syskonen på hennes rum tills jag åkte. 

Stockholm bodde jag i. Behandlades på ett sanatorium i Malmö. Mamma ville ha mig så långt bort som möjligt.

Men jag har en vän här, Vera. Snälla, söta Vera som blir svagare och svagare för varje dag som går. Jag räknar inte med att hon överlever länge till. Det gör inte läkarna heller, jag hörde Dr Lundgren säga till Dr Elfström att Vera skulle skippa nästa behandling för att hon ändå inte skulle överleva längre än en månad.

Tanken var hemsk. Jag kollade ut genom fönstret mot rosbusken. Jag hade lovat mig själv att när Vera hade dött så skulle jag plocka rosor i fred och lägga på hennes sjukbädd. Jag hade lovat mig själv det. När hennes familj, hennes kärleksfulla familj som ville träffa henne kom och hämtade hennes rester, så skulle jag ge dem rosor och kramar allihopa. 

-Clara, sa Veras lugna pipande röst.

-Ja? Sa jag och omfamnade henne.

Vera var 8, och jag var 12. Men hon var så svag och liten så att hon fick plats att ligga i min famn om hon kurrade ihop sig.

-Husmor sa att Dr Lundgren har bestämt att jag inte ska få ta nästa behandling! Hon brast ut i gråt och jag strök min hand över hennes tunna hår.

-Du kommer överleva ändå, sa jag fastän jag visste att jag ljög.

Läkarna kunde lika gärna skjuta henne på direkten. Jag slog bort tanken, ju mer tid jag fick tillbringa med henne desto bättre. 

-Nej, Husmor sa även att Dr Lundgren inte visste hur länge jag hade kvar. För när jag besökte Sankt Adams sjukhus så hade mina fläckar blivit så stora, dem täckte hela lungorna!

Hon började hosta och jag räckte henne ett glas. Hon spottade ut blod i glaset och jag bad en tjej som vi delade rum med att hämta Husmor. Husmor kom och hämtade Vera, som sov i ett annat rum. Och jag gick och la mig.

På morgonen så hämtade Husmor mig innan frukosten, jag fruktade för vad jag skulle höra.

-Hon är död. Sa hon kortfattat.

Mitt hjärta hoppade ner till magsäcken och jag började gråta.

-Du, får jag ta några rosor från rosenbusken och lägga på hennes bädd? Frågade jag mellan tårarna.

-Självklart, hennes familj kommer idag om du orkar hälsa på dem.

Dem kom redan på förmiddagen. Hennes mamma, med rufsigt hår och tårarna som lurade bakom ögonen. Hennes pappa, med glasögonen på sned och med tårarna rinnande för kinderna och hennes storasyster som stirrade tyst ner i marken.

Jag orkade inte gå ner och hälsa på dem, utan istället så såg jag hur de körde ut den vita sjukbädden med de 8 rosorna på. Rosorna som skulle symbolisera hennes ålder. 

För ett tillfälle önskade jag att jag också var död. Önskade att jag fick följa med Vera in till döden. 

Sakta går jag mot den högsta altanen på slottet. Tar ett djupt andetag och börjar hosta, av ansträngningen för att gå upp för trappan. Ställer mig vid staketet och tittar ner. Det är högt. Men jag ska göra det, jag ska följa med Vera in i döden.

Jag hoppar upp på kanten, jag hostar och hostar och blodar ner min klänning. Sen tar jag ett djupt andetag och hoppar.

Jag slår i marken med en smäll, det värker i hela kroppen, och sen blir allt svart.