Novellsamling

Blind Kärlek

Jag satt ensam i ett hörn på skolgården. Jag tror iallafall det var ett hörn, för det var mur på båda sidorna om mig. Jag hade vart blind sen 4 års ålder, då jag var med om en bilolycka. Jag förlorade min syn, mamma sin hörsel och morfar som också var med i bilen blev förlamad. 

Pappa brukar säga att jag har långt brunt hår och kristallblå ögon. Hemma har jag en ledarhund som heter Cookie, men i skolan så har jag en vanlig tråkig brun käpp.     

-Vad gör du Carmen? Sa helt plötsligt en röst.

Jag kollade upp, och försökte avgöra vilket håll rösten kom ifrån. 

-Din vänstra sida, jag sitter bredvid dig. Sa rösten igen.

Från det ögonblicket jag hörde hans röst, var jag kär. Kär i hans mjuka röst.                 

Vi pratade under den rasten, under nästa, och nästa igen. Vi blev vänner, riktigt bra vänner. Han förklarade allt för mig hur området såg ut och sånt jag aldrig hade vetat eller kunnat se. Liam hette han.

På kvällarna när jag skulle sova, så pirrade det i hela magen. Jag drömde om honom, jag var så kär. Men det som skrämde mig, var att jag inte visste om han kände desamma. Kunde man leva som pojk & flickvän när man är blind? Hur funkar det? Tankarna snurrade i mitt huvud.

En månad gick, två månader. Det var dags för klassresa. Vi hade bestämt att vi skulle sova i samma tält. De flesta i klassen visste nu om att vi var ett par (även om ingen av oss hade sagt det rätt ut) Så ingen var förvånade.

Under kvällen så gick vi bort till några klippor. Liam förklarade allt hur det såg ut, och hur fint det var med solnedgången. Han hade med sig godis, som han sa var röda hjärtan. Det var fint. Allt var perfekt.

Helt plötsligt så kände jag hans andetag närma mig, och det flög runt fjärilar i hela min mage. Är det nu det händer? Är det nu vi tar nästa steg? Det var det.

Hans läppar nuddade mina. Jag blundade, och hans tunga letade sig in i min mun. Jag log. Jag njöt. Jag älskade det. 

Klassresan tog slut, vi åkte hem. Vi var tillsammans i skolan, hemma och på de flesta ställen där vi hade möjlighet att vara tillsammans. Ända tills en dag. En regnig, blåsig dag i Oktober. Då han kom hem till mig, han hade gråtit. Och jag ville inte veta vad han hade att säga.      

-Jag ska flytta. Sa han kortfattat innan han brast ut i gråt.

Jag bara satt där på sängkanten och stirrade rakt ut i rummet. Han satte sig bredvid mig. 

-Prata. Berätta saker. Sa jag plötsligt.

-Varför?

-För jag vill höra din röst, om det är sista gången...

Det gick några veckor. Sen flyttade han. Vi visste inte om vi någonsin skulle kunna ses igen. Vi visste inte någonting. Utan honom, så var jag bara Carmen med käppen igen. Utan honom så var jag ingenting. 

Det gick åter några månader, ett halvår. Ett år. Vi hade inte setts på ett år. Saknaden var fortfarande enorm. Men nu fanns det ett hopp. Sommaren var ett hopp. Då skulle han komma till mig och tillbringa hela sommaren hos mig.

Vinter for förbi, våren kom. Våren gick. Det var skolavslutning, vi gick ur nian. Det var bara några dagar kvar nu. 

1 Juli. Jag satt i bilen. Pappa körde mig till flygplatsen så skulle vi hämta honom. Då skulle jag äntligen få träffa honom, höra hans mjuka röst och känna hans läppar mot mina.

(10 år senare)

-Carmen! Utbrast han.

Jag kollade mot hållet han stod åt. 

-Hur gick det? Frågade jag nervöst.

Han kastade sig runt min hals och gav mig en stor kram medans han viskade i mitt öra.

-Du är gravid Carmen. Du och jag ska bli föräldrar!