Novellsamling

Bland molnen.

(Mars)

"Du måste komma... Nu"

Arias sms kom kl 15:32 på eftermiddagen, jag hade just haft handbollsträning, och var påväg hem för att duscha.

-Kan du köra till Aria? Frågade jag pappa som körde mig.

-Men du måste ju duscha? 

-Hon säger att det är viktigt och Aria säger bara så när det är viktigt, förra gången hon skrev så, så hade ju hennes syrra fått en hjärtattack eller nåt.

Pappa suckade djupt och körde in mot Arias hus. Han stannade bilen och jag sprang in i huset. Jag hade vart hos Aria tusen gånger, så därför klampade jag bara in i huset och upp på hennes rum. 

Hon satt på sin säng och grät, tårarna rann. Stora tårar. Hon räckte mig ett papper.

Jag har fått cancer. Jag kommer dö.

Jag började också gråta. Sen så satt vi där, jag vet inte riktigt hur länge. 

-Kommer du dö? Fick jag ur mig.

Hon ryckte på axlarna.

-Det finns en risk säger läkarna, 50/50 ungefär.

(April)

Nu är Aria inne på sjukhuset för akutvård, jag hatar det. Jag saknar henne så. Idag så ska jag besöka henne. Jag har inte träffat henne på hur länge som helst! 

Inne på sjukhuset är det varm och skönt, jag köpte lite choklad i kiosken och gick sedan upp för att leta upp hennes rum.

Tillsist hittade jag rätt avdelning, så jag frågade en läkare.

-Ursäkta, vart bor Aria Lundström, jag skulle besöka henne?

Läkaren visade mig rummet och jag knackade och gick in. 

Aria log stort när hon såg mig, hennes hud var blek och allt hennes fina hår var borta. Läkaren som hette Sofia, berättade att Aria för tillfället inte kan prata. Så jag satt vid hennes sängkant och pratade, berättade allt om hur det är i skolan, hur det är hemma osv. 

Några timmar senare var jag tvungen att gå hem för Aria behövde vila. När jag kom ut från sjukhuset så upptäckte jag att jag fortfarande hade chokladen i fickan. 

(Maj)

Jag hälsade på Aria innan, läkaren sa att det såg mycket bättre ut. Jag blev jätteglad. Åter en gång gick jag hem med chokladen och berättade allt för mamma om hur det var med Aria.

Jag har slutat med handbollen förresten, jag orkar inte vara där och dessutom så börjar jag tröttna.

Imorgon så ska Aria få komma hem lite, då ska jag åka hem till henne med muffins som jag bakade igår.

(Juni)

Jag orkar inte. Aria blev bara sämre och sämre, och nu har läkarna sagt att hennes cancer är obotlig. Troligen har hon bara några månader kvar att leva. 

Hur ska jag klara mig utan min fina, fina Aria. 

Det kommer inte. Dör hon så vill inte jag leva. Så är det bara. Dör hon så vet jag inte vad jag gör. Dör hon så är jag ingen.

(Juli)

Aria vill dö hemma, så nu så sitter jag hemma hos henne. Det är hemskt att se henne så sjuk, och hemskt att veta att nästa gång jag kommer hit så kanske hon inte lever. Detta är kanske sista gången jag någonsin får se henne.

Tanken är olidlig, tanken är hemsk. Jag kan inte leva med den tanken. Det går verkligen inte.

Jag har gått hos en kurator och pratat, hon heter Malin. Och är jättesnäll. Det hjälper verkligen att prata med henne, men jag önskar att jag slapp. Att allt var som innan Mars då allt förändrades.

(Augusti)

Aria ville dö hemma, men nu är hon så sjuk att hon måste in till ett sjukhus. 

Hon är på ett väntrum för döden, och där ska hon inte vara. 

Ingen, oavsett om det är Aria eller någon annan. Så ska man inte vara där, särskilt inte när man är 12 och har hela livet framför sig.

(September)

Mamma och pappa sitter bredvid mig. De håller om mig. Försöker trösta mig. Ingenting kan stoppa mina tårar. 

Där framme ligger kistan. Snart ska vi gå fram dit. 

Jag håller i en ros, det finns en tagg på sidan. Jag trycker mitt finger hårt mot taggen. Det blir ett sår och blod börjar sippra ut ur fingret. Jag blundar. Önskar att jag fick vara med henne.

Går fram, lägger min ros, Ser ner på kistan. Där i ligger hon.

-Du har det bättre nu Aria. Vi syns.