Novellsamling

Stark som en chili.

Johanna Larsson
17 mars 1980-1 april 2020
Vila i fred. Vi saknar dig enormt.

David Larsson

23 september 1976-4 april 2020

Vila i fred. Vi saknar dig enormt.

Gravtexten. Texten som visar och bekräftar min mor och min fars död. Datumet. 1 april. 1 april då flygplanskraschen inträffade. 1 april då hela mitt liv förändrades.

Jag bodde hos min mormor och morfar i en vecka. Det var påsklov, och mamma och pappa skulle resa till Japan och gå på ett möte. De var båda politiker, och reste väldigt mycket med jobbet. Deras plan skulle gå 7 på morgonen, och jag hade åkt till mormor och morfar dagen innan.

När jag gick upp på morgonen runt 9 så satt mormor och morfar i köket. De pratade tyst och mormor kollade på mig med rödgråtna ögon. Jag gick sakta fram och strök henne över hennes kala huvud. Cancern hade tagit hårt på henne. 

-Vad har hänt? Frågade jag henne.
-Du vill inte veta. Sa hon tyst.

Jag satte mig vid köksbordet och började be en macka. Hyvlade lite ost och råkade hyvla mig på fingret. Jag svor tyst och morfar hämtade ett plåster till mig. Vi åt frukost över tystnad innan morfar suckade djupt.

-Vi måste berätta Gunnel. Vi kan inte vara tysta för evigt. Astrid måste veta.
-Kanske, men jag känner mig inte redo.
-Du kommer behöva smälta det länge, och det kommer Astrid också.

De pratade om mig som om jag inte var där. Jag försökte trycka i mig min macka men det var som om jag hade en klump i halsen. Jag fattade att någonting hemskt hade hänt. Men inte vad, eller med vem.

-Din mamma. Började mormor innan hon brast ut i tårar.
-Hon är död. Fortsatte morfar.

Jag fastnade i min rörelse och stirrade på morfar. Han slog ner blicken, och försökte trycka undan en tår. 

-Men pappa? Började jag innan rösten sprack.
-Din pappa är också skadad. Han vårdas på sjukhus. Ingen vet om han överlever.
-Vad hände? 
-Planet kraschade.

Nu brast det för morfar också. Jag grät så att jag skakade och mormor tryckte mig mot hennes famn. 

Det gick några dagar, och sen så fick vi nästa beslut. Pappa var också död. Jag kände mig trasig. Som om någon tagit min själ och slitit den i bitar. 

Vi bestämde att min ensamstående moster skulle ta vårdnaden av mig. Mormor och morfar ville gärna ha den, men då morfar var gammal och mormor nu skulle börja vårdas på sjukhus så gick det inte.

Dagarna hos min moster gick långsamt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skulle börja i en ny skola när jag kände mig piggare.

Sen så blev det maj, och då var jag tillräckligt stark för att gå till skolan. Den första dagen vill jag bara glömma. Men jag kan inte. Jag nämnde rätt snabbt att mina föräldrar dog den 1 april. Men vem trodde mig? Vem trodde att jag inte skämtade? 

Jag bestämde mig för att gå till mamma och pappas grav. Jag skulle ta en bild på graven. Visa dem att jag inte ljuger.

Efter skolan så gick jag direkt dit. Jag plockade några fina vårblommor och gick in på kyrkogården. Träden var gröna och gravarna lyste i solskenet. Mamma och pappas grav låg under en stor ek. 

Jag gick fram till graven och la dit blommorna. Klickade av en bild. Kollade på den. För suddig. Tog en till. Också suddig. Tog en till. Perfekt. 

-Mamma. Nu kan de säga vad de vill till mig. De kan säga att jag ljuger. Pappa. Nu spelar de ingen roll om de tror mig eller inte. Mamma och pappa. Jag är stark. Stark som en chili.