Novellsamling

Sista veckan.

Teven dånade från vardagsrummet. Det var Ida, min lillasyrra som kollade på julkalendern. Jag hade sett några avsnitt. Och tyckte verkligen inte den var bra. Kanske var jag för stor för den, eller så kunde jag inte ha kul längre. Kanske kunde jag inte le och skratta längre efter det som hände. Kanske skulle ingenting bli som vanligt igen.

Söndag

-Neah! Kom ner. Ropade mamma från köket.

Jag rörde mig inte ur fläcken. Jag tänkte inte gå ner. Jag skulle inte kunna gå ner igen. Aldrig. Inte efter att jag såg det hända med pappa.

-Kom ner nu Neah! Du kan inte gömma dig för evigt! Röt mamma.

Jag rörde mig fortfarande inte. Strax hörde jag mammas steg i trappan och jag skymtade hennes ansikte i dörröppningen.

-Nu får du skärpa dig, du kan inte stanna här längre. Sa mamma tröttsamt.

Jag skakade på huvudet. Inte skulle jag gå ut härifrån.

-Neah! Röt mamma.

Jag reste mig upp och slängde igen dörren i ansiktet på henne, jag hörde hur hon jämrade sig på andra sidan.

Rätt åt henne. Ingen kan få ner mig härifrån sen pappa dog.

Måndag

Måndag. Skola tänker ni. Men jag tänker inte gå till skolan. Aldrig igen. Istället sitter jag här och väntar på att Ull-Britt. Min lärare ska komma hit och försöka få mig att lära mig. Varför det nu ska vara bra för. Jag ska ändå inte fylla 18.

Någon knackade försiktigt på dörren. Och Ull-Britts breda och kraftiga kropp syntes i dörröppningen.

-Hej Neah! Idag tänker jag att vi ska jobba med lite matte, och skriva en berättelse.

Jag glodde irriterat på henne. Inte skulle jag jobba. Jag kommer ju ändå inte leva snart. På lördag. Då ska jag dö.

Ull-Britt slog upp en mattebok. Jag stirrade ner i den. Det var uppställning. Med multiplikation. Varför ska jag kunna detta?

Jag kommer ju ändå inte ha någon anledning av det. Ingenting har en anledning sen pappa dog.

Tisdag

En ung kvinna som heter Frida ska komma och spela saxofon med mig. Inte kommer jag lämna huset. Men saxofonen är det ända jag kommer sakna när jag dör, och det ända jag tycker om att göra längre. Det ända jag gillar att göra sen pappa dog.

-Hej! Utbrast Frida.

Jag hoppade till. Jag såg henne inte.

-Vi sätter väl igång på direkten, var har du din saxofon?

Sen så spelade vi. Jag har lärt mig en massa låtar. Dessa två timmarna är de bästa timmarna i veckan. Men detta kommer vara sista gången jag spelar. Tänk om Frida visste vad jag hade planerat. Hade hon stoppat mig då?

Vem vet. Jag vet ingenting nu sen pappa dog.

Onsdag

Ull-Britt kom som vanligt och idag så skulle vi läsa. Jag låtsades att jag läste. Men sen efteråt så skulle jag skriva om vad jag hade läst. Då hittade jag bara på någonting. Och sen så gav mig Ull-Britt underkänt i uppgiften. Suck. Ingen uppgift i världen har en mening sen pappa dog.

På eftermiddagen kom min vän Luna. Vi träffas inte så ofta längre, men hon gav mig en stor kram när vi träffades.

-Hur är det Neah? Sa hon tyst.

Jag ryckte på axlarna. Hon nickade och sen så spelade vi finns i sjön några omgångar innan hon skulle hem.

Tänk om Luna visste vad jag skulle göra. Jag orkar inte längre sen pappa dog.

Torsdag

Ull-Britt kom som vanligt. Och vi jobbade på. Jag fick gjort en uppgift i No:n. Men inte ens B:et som hon hade skrivit med sin guldiga penna gjorde mig glad. Inga B:en i världen kan göra mig glad sen pappa dog.

När mamma kom hem på eftermiddagen så grät hon. Jag hörde hur hon kastade runt saker i köket och sedan hur hon gav sig ifrån ett långt skrik.

Senare på kvällen fick jag reda på varför. Hon hade fått sparken från sitt jobb. Och sen pappa dog hade hon inte pengar att försörja mig och Ida.

Men ingenting spelar roll längre sen pappa dog. När jag är död kommer hon ändå bara betala för ett barn.

Fredag

Imorgon ska jag dö. Ull-Britt gav mig några uppgifter att jobba med över helgen. Om hon bara visste att imorgon kommer jag inte leva längre.

När hon hade gått hem satt jag och kladdade på uppgiften med en blyertspenna, som jag hade fått av Luna på min födelsedag.

Det var sista gången jag någonsin fått fira min födelsedag. 13 år. Var det allt jag skulle bli?

Men åldern spelar ingen roll längre sen pappa dog.

Lördag

Lördag. Nu var det dags.

Kniven ligger bredvid mig. Det känns jobbigt att jag snart ska sticka den i mig. Men jag orkar inte mer. Jag måste göra det.

Med skakande händer tar jag upp den. Sen ångrar jag mig och lägger ner den igen. Jag tar upp min telefon och skickar "Hejdå" till Luna. Hon ringer mig på direkten. Men jag svarar inte. Det rinner tårar från mina ögon. Och jag tar upp kniven igen.

Sen så flyttar jag den närmare mig. Och trycker in den hårt. I min högra arm.

Allt blev svart.

Kapitel 8.

Jag gick upp på Neahs rum. Hon hade förändrats helt sedan pappa dog. Hon kunde inte hantera det. Istället så gömde hon sig på sitt rum, vilket var väldigt jobbigt för både mig och mamma. Mamma har brutit ihop helt, särskilt efter att hon förlorade jobbet. Jag knackade försiktigt på dörren. Men när ingen öppnade så sköt jag försiktigt upp dörren och klev in i det ostädade, unkna rummet. Jag fick en chock av vad jag såg. Neah låg på sin säng, med en kniv djupt insjunken i sin arm.

-Mamma! Mamma! Skrek jag för full hals medan tårarna rann nerför mina kinder.