All I Want For Christmas Is You » o.e

Första december

"Okej, Nellie", sa mamma efter hon lagt ner det sista i sin resväska. "Mat finns i kylskåpet och pengar finns i burken i köket."

Jag nickade försiktigt. Visst var jag ledsen för att de skulle åka, men ändå så såg jag framemot det. Jag hade aldrig en lugn stund här hemma. Nu under den senaste veckan hade mamma och pappa satt upp julpynt för mig. Hela huset var fullt med ljusstakar, ljusslingor, julgranar - både stora och små. Mamma drog in mig i en varm kram. En riktig mamma kram, en sådan med två händer då hon tryckte en mot sig. Själv kände man sig alltid stel som en pinne. Jag drog ut lite med armarna så hon släppte taget. Pappa kom bakom oss och gav mig en klapp på axeln. Han var inte riktigt den kramade typen. Om han hade varit det tror jag nog att han skulle ha punkterat mina lungor.

"Du får ha det så bra nu, stora tjejen", sa pappa istället. "Lova att du sköter dig."

"Ja pappa", suckade jag.

Han fick ifrån sig ett skrockande ljud. Mamma slog förtjust ihop händerna och gav mig en puss på kinden. Pappa öppnade dörren och det försvann snabbt. Jag såg hur den grå forden försvann från uppfarten - mot flygplatsen. Nu var det alltså dags, för månaden då jag skulle vara helt utan mina föräldrar. Jag låste dörren snabbt och trippade iväg mot vardagsrummet. Jag slängde mig i soffan och satte igång teven. Allt kändes inte så konstigt - än. Mina föräldrar jobbade väldigt mycket, så jag var ändå ensam väldigt mycket. Men aldrig trodde jag att jag skulle få vara ensam i nästan en månad. Jag drog upp min mobil. Ett sms blinkade på skärmen. Det var från mamma, hade hon redan blivit orolig?

Skickat från: Mamma

Tid: 19:15

"Om något skulle hända, gå raka vägen till Sophia."

Jag himlade med ögonen. Sophia var en av mina kusiner, och även min bästa vän. Eller, jag var hennes bästa vän, då hon inte hade många vänner alls. Visst var det synd om henne, men jag förstod ju varför.

Jag zappade bland kanalerna på teven. Antingen var det nyheter, någon serie eller någon julfilm. Alltid samma visa när julen närmade sig. Men värst var det alltid vid självaste julafton. Om julafton hade varit en människa skulle den varit den mest själviska människan på hela jorden - på julafton då, då allt skulle handla om hen.

Jag bestämde mig för att stänga av teven. Jag reste mig från den gråa soffan och gick mot dörren till vår uteplats. Ute så snöade det. Men hur länge skulle den så ligga på marken? Det hade inte snöat mycket alls den här början av vintern. Så fort snön hade kommit så började det regna och den töade bort igen.

Jag kommer väl ihåg hur julafton var då jag var fem. Nästan hela släkten hade varit med. Mamma och pappa hade hyrt en stor lokal där alla samlades. Det hade varit helt fullt i lokalen. Om jag hade haft klaustrofobi hade jag säkert fått panik. Men jag hade njutit av det. Jag hade inte fått så mycket uppmärksamhet på länge. Det skulle vara kul att få uppleva det igen, nu när jag har fått bli äldre och vet mer hur jag ska sköta mig i stora sällskap.

Jag tryckte ansiktet mot glasrutan och suckade. Det blev alldeles immigt. Jag såg lite halvt hur barn lekte ute. Jag ville få gå tillbaka till tiden då jag var liten, då livet var enklare. Nu för tiden fick vi ungdomar alltid så mycket press på oss. En gång så skulle vi skriva en uppsats till engelskan, även fast i hade prov varje dag den veckan. Sedan fick vi inte tillbaka den uppsatsen på en månad, för att vår lärare hade för mycket att göra.