All I Want For Christmas Is You » o.e

Åttonde december

Jag kom in till skolbyggnaden med glada steg. Det var verkligen den sista riktiga veckan innan jullovet. Jag gick mot mitt skåp och möttes av Sara och Hanna. När de fick syn på mig korsade de armarna och tittade på mig med varsitt malligt leende. Jag rynkade pannan och skrattade lite innan jag böjde mig ner för att öppna mitt skåp och hämta rätt mapp för lektionen.

"Den där killen..." sa Sara när jag reste mig upp igen. "Var inte det han som misslyckades med kaffet på Espresso House?"

Jag stelnade till. De hade känt igen honom. Men det var ju klart. Jag skulle säkert kunna se igen honom på flera kilometers avstånd. Jag bet mig lite i läppen och kliade mig i nacken. Jag kände hur mina kinder blossade upp i en lite rödare färg än normalt. Jag nickade försiktigt. Båda mina kompisar flinade mot mig och stötte armbågarna i sidorna på mig. Jag suckade åt de och himlade med ögonen.

*

Vad är det egentligen som gör en så glad just under december? Allt man gör påminner om julen. När snön kommer så blir alla i klassrummen galna. Det hände ju även i år, som händer varje år. Varje gång man ska ut och bara handla mat, eller shoppa med kompisar så är det julklappar man tänker på. Hela släkten ringde runt och frågade vad man önskade sig i julklapp. Alla barn satt uppe till midnatt och längtade efter julafton. Klockan tre tittade alla familjer på Kalle Anka.

Det var lite ofattbart att i år skulle jag behöva göra allting själv. Men skulle jag köpa julklappar som jag brukar? Blir det i år som jag blir den erimit jag säkert kommer bli när jag blir äldre? Jag önskade verkligen att det inte skulle hända. I värsta fall fick jag fira jul med någon annan i släkten eller hos Sara eller Hanna. Eller varför firade vi inte jul tillsammans? Jag skulle ju kunna fira jul med Oscar, men det var nog ingen idé. Han skulle inte vilja fira med mig. Varför skulle han? Han hade säkert massa andra människor att fira med. Jag var nästan säker på att varför han hängde med mig var för att han gått med på ett vad eller så tyckte han bara synd om mig. Hon den där tjejen som nästan blev påkörd, hon som skulle behöva stöd ett tag. Men när jag mådde bra, då han var säker på det, nä då var det ingen idé längre.

Varför min hjärna kom på idéen att tänka på just de tankarna under matteprovet förblir oklart. Men jag kan inte vara den enda som tänker negativt någon gång. Det händer negativa saker i allas liv, men tyvärr fler gånger hos vissa.

Alla gråter ibland, alla skrattar likaså ibland. Känslor är någonting som händer oss alla. Det är inget man kan rå för. Varför skulle man behöva rå för det? Man är ju bara människa liksom.