All I Want For Christmas Is You » o.e

Andra december

Så fort jag hade vaknat till så gäspade jag stort. Jag öppnade ögonen och sträckte på mig. Det knakade lite i kroppen. Jag släpade fötterna efter mig mot garderoben. Jag drog fram en vit sweater och ett par svarta jeans. Det var dags för en skoldag igen, precis som igår. Igår hade jag bara hunnit komma hem från skolan, så skulle mamma och pappa åka.

Nu var det dags. Jag skulle klara mig själv i en hel månad. Vad jag hade lovat med mina föräldrar så skulle inga vilda fester förekomma. Men vad trodde de om mig? Jag hade inte ens varit på någon sådan fest förut. Inte för att jag inte hade blivit bjuden, utan för att jag fått höra hur de slutar, och ville inte vara med om det.

Jag satt nu i köket och tuggade på limpskivan jag tagit fram. Den var torr. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur vita snöflingor sakta ramlade ner från himlen. Solen stod högt upp på himlen och gjorde så snön som redan fanns på marken lyste starkt. Jag reste mig från stolen igen och sprang upp för att borsta mina tänder. Jag slängde ett öga på klockan - om tio minuter behövde jag ta bussen till skolan. Det tog bara två minuter till busshållsplatsen, så jag hade inte så bråttom. Jag la ner allt jag behövde i min väska innan jag gick ner igen. Jag satte ner fötterna i mina smutsvita converse, även fast jag skulle frysa så valde jag att sätta på mig dem. Jag drog på mig en jacka och en mössa innan jag skyndade mig ut ur huset. I sista sekunden hann jag låsa dörren.

Jag tittade på busstidtabellen när jag kom fram. Bakom mig hörde jag hur bussen kom. Jag vände mig snabbt om och gick ombord. Jag visade upp mitt kort och satte mig längst fram. Det var något med mig och att sitta längst fram. Jag satt alltid längst fram - i bussen, i klassrummet, på bion och på konserter. Tio minuter senare klev jag av igen och gick mot skolgården. Lite här och var fanns gäng med elever från olika klasser. Jag öppnade den stora träporten och gick mot min korridor. Jag satte in mina saker och tittade på schemat jag satt på väggen - en engelsklektion väntade. Jag gick in i salen och satte mig på min vanliga plats - längst fram i mitten. Snart så fylldes klassrummet med elever. Sara och Hanna satte sig på varsin sida om mig. Sara och Hanna var mina bästa vänner. Vi hade varit vänner så länge jag kunde minnas.

*

Dagen höll på att lida mot sitt slut. I alla fall skoldagen. Sara, Hanna och jag stod vid busshållsplatsen. Vi tog olika bussar, men som tur var så gick de från samma busshållsplats. Först kom Hannas buss, sedan Saras och sist min. Jag satt på min vanliga plats i bussen och stirrade ut genom fönstret. Det var lite immigt, men man kunde ändå se ut. Bussen hade stannat på en hållplats. Det kändes som om den stod där längre än vad den brukade. Precis när chauffören hade satt på motorn igen och gjorde sig redo för att åka igen kom en kille springandes på bussen. Försiktigt blickade jag mot honom medans han blippade sitt kort mot läsaren. Det första jag la märke till var hans hår. Han drog en hand igenom det och tittade på mig. Han log. Det kändes som om tiden han stod där var en evighet, även fast det var knappt en sekund. Ändå han jag granska honom ganska bra. Han var alldeles röd i ansiktet, men det förstod jag ju att han var då han hade rushat mot bussen. Han var relativt lång. Hans stil var street-inspirerad. Hans hår stod åt alla håll och kanter, var det meningen? Plötsligt upptäckte jag mig själv stirra mitt ut i tomma intet. Jag tittade snabbt ner på mina skor och rodnade lite. Några hållplatser senare nästintill sprang jag av bussen. Vanligtvis brukade jag få kliva av ensam, men inte idag. Spring-killen klev också av. Han hade en mobil mot örat. Han såg inte så glad ut. Jag vet inte vad som tog till mig, men jag fick lust att gå fram och börja prata med honom, vilket jag inte fick tillfälle till då han plötsligt hade försvunnit. Jag suckade åt min dumhet och började gå mot mitt hus.