Att säga ifrån (Pausad)

UT

"UT!"
Ut. Ut var det ordet som Felicia skrek. Det ordet som har behövts sägas i 3 månader. Det ordet hon äntligen sa. Felicia är en vanlig 24 åring. Hon går på universitetet och pluggar till att bli jurist. Bara 2 år kvar. Det skulle förstås bara ha varit 1 år om inte Stefan hade gjort det omöjligt för henne att plugga. Stefan är Felicias sambo. Eller var kan man nu säga. Hon kastar ju ut honom. 

De flyttade ihop för 6 månader sen och det gick jättebra. Men allt blev sämre och sämre och efter 3 månader var han inget att ha. Han slog henne ofta, kastade saker på henne, lät henne knappt bestämma någonting. En gång när hon satt och pluggade så kom han hem från jobbet. Hon hade glömt bort tiden så maten var inte färdig. Hon hade inte ens börjat med maten. "Vad är det för fel på dig kvinna?" var orden som kom ut ur hans mun. Inte hej, har det gått bra med pluggandet eller jag gör middag. Bara "Vad är det för fel på dig kvinna?" 

Han ryckte tag i hennes bok och slog henne i huvudet med den. Hon for ner på golvet men han drog snabbt upp henne igen. "Gå och fixa maten. Men ta bort blodet först" var det han sa när hon kommit på fötter igen. Hon gjorde som han sa som alla gånger för att hon var livrädd.

Men idag hade hon äntligen sagt ifrån. Han hade skrikit på henne för att hon hade råkat tappat hans kära ljusstake i golvet när hon städade. Den gick inte sönder eller något. Bara en liten reva som knappt gick att se. Han brydde sig mycket om sin ljusstake, men inte alls om Felicia. 

Det var glasklart men hon hade blundat för det. Hon ville tro att han älskade henne så hon gjorde det. Men hon hade fått nog. Hon visste att om hon stannade i förhållandet så skulle hon förr eller senare dö. Om det var han eller hon som skulle göra det visste hon inte, men hon visste att det skulle hända. 

Hon visste också att mycket kunde hända om hon sa ifrån men nu pallade hon inte mer. Hon stirrade honom rakt in i ögonen när hon sa att han skulle gå ut. Hon pekade mot dörren. Han såg först förvånad ut, lilla Felicia skulle ju aldrig gå emot honom. Vad var det med henne? Han visste inte varför hon tagit mod till sig men han visste att han kunde ta bort det igen. Han skyndade sig fram mot henne, tryckte upp henne mot väggen och skrek rakt i hennes ansikte. Hon tänkte att hon skulle dö, att tiden nu var kommen. Men hon hade fel. Han släppte henne och sa: "Jag går ingenstans. Du kan inte tvinga mig och det vet du".