Need you now - The Fooo

Kapitel 33

Fanny's perspektiv

De sista ordet jag hörde från Oscar ekade i mitt huvud, jag kunde verkligen inte fatta att det var sant. Killen jag älskade dumpade mig. Efter han hade sagt det stack han och lämnade mig kvar helt ensam. Felix hade kommit upp och såg mig sittandes på golvet och kollade tomt mot väggen. Felix och dem andra försökte hjälpa mig så gott det kunde, ibland bad Felix Omar att hämta glass. En gång sa Ogge att det skulle köpa choklad till mig. Jag orkade inte fokusera på dem, jag satt helt tyst, gråtandes och stirrade in i väggen.

Söndagen då jag skulle åka hem igen följde bara Felix med mig till tågstationen. Då Ogge och Omar skulle försöka prata med Oscar. Det kändes inte alls kul att lämna Stockholm, men det kändes inte lika bra att åka hem igen.

"Du Fanny, försök inte tänk på Oscar hela tiden. Jag ska försöka komma ner till dig och hälsa på så snabbt jag kan. Jag kommer sms:a dig varje dag för att se hur du mår" sade Felix. Han hade kramat om mig väldigt länge tills jag behövde gå på tåget. Tågresan var dock jätte lång och tråkig, jag hade skrivit ett litet inlägg om hur det var i Stockholm. Många hade redan börjat hacka på Oscar.

När jag hade kommit hem igen så stod mamma på perrongen och vinkade åt mig. Så gott jag kunde log jag tillbaka och vinkade lite. När jag klev ut från tåget så hade mamma sprungit fram till mig och kramat om mig och frågade mig hur det var. Jag hade svarat henne att det var bra och log lite. Ett väldigt misslyckad leende faktiskt. Den natten kunde inte jag somna, jag tänkte bara på Oscar. Bara tanken får mig att gråta.

Jag ville inte att detta skulle sluta såhär, det kom bara så hastigt. Om jag bara inte hade följt med på den där idiotiska festen så hade inget av detta hänt. Eller nej, om jag inte hade åkt upp till Stockholm redan första gången skulle jag inte mött på Oscar, jag skulle inte ha varit kär i honom, vetat om att Felix var min kusin. Livet sög nu rättare sagt.

Idag på skolan så kunde inte fokusera någonting, både Emilia och Danielle försökte trösta mig. Men det gick inte alls bra. Jag försökte vara så naturlig så möjligt men jag vet inte om det funkade så jätte bra egentligen. Just nu befann vi oss på en bänk i korridoren.

"Men snälla Fanny, du kommer hitta någon bättre än Oscar" sade Danielle tröstande.

"Jag visste verkligen inte att Oscar var en sådan person" påpekade Emilia.

"Emilia, det är inte rätt läge nu" sa Danielle allvarligt.

"Men föråt det kom bara kom som en chock. Men han får skylla sig själv om han gjorde slut med dig" påstod Emilia.

"Ja, som jag sa innan. Du kommer hitta en bättre än Oscar" avslutade Danielle med och log mot mig.

"Tack tjejer, ni är en av mina bästa tjejkompisar jag har haft" sa jag och log lite mot dem båda.

Hela veckan hade gått trögt, allt jag kunde tänka på var Oscar. Även Jakob hade försökt få mig på bättre tanker genom att göra saker som han visste att jag gillade göra. Men det funkade inte alls, jag försökte verka neutral men det gick inte. Felix och jag hade pratat med varandra varje dag. Som han sa innan jag lämnade Stockholm. Ibland pratade vi med varandra via FaceTime när han kunde då. Ibland var Omar och Ogge med, men inte Oscar. Fast det var alltid lika kul att kunna prata med sin kära kusin och hans två kompisar.

Idag var det den sista dagen på skolan. Allt snö hade börjat försvinna nu, det började bli varmare nu. Vilket bar ganska skönt, nu behövde man inte använda så tjocka jackor längre.

"Fanny, vill du ha skjuts till skolan eller går du?" Ropade mamma nerifrån medan jag höll på att applicerade lite mascara på mina fransar.

"Jag åker gärna med dig" svarade jag henne och la ifrån mascaran.

"Okej, men vi måste åka nu i så fall!"

"Vänta en sekund!" Avslutade jag med. Jag kollade på mig en sista titt. Jag hade på mig en helt vanlig svart tröja som hade en U ritning på ryggen och ett par mörkblåa utslitna jeans. Mitt blonda hår var plattat och sminket var inte så komplicerad.

Jag gick ner till hallen där mamma stod färdig och väntade på mig. Jag satte på mig jackan och mina marinblåa Converse. Väl i bilen pratade varken jag eller mamma, det ända som hördes var musiken som spelades på radion.

"Du gumman?" Sa mamma efter ett tag. "Mår du verkligen bra? Du har varit ganska borta under denna vecka" la hon till.

"Nej, jag mår bra" ljög jag fram och log lite.

"Du vet att du alltid kan prata med mig och pappa om du mår dåligt" sa hon.

"Jag vet" mumlade jag fram. Mamma och pappa visste inte om att jag och Oscar hade gjort slut. Sedan fortsatte den väldigt obekväma tystnaden. När mamma parkerat bilen framför skolan så knäppte jag upp bältet rätt snabbt och tog upp väskan från golvet. Ett snabbt hejdå kom fram innan jag smällde igen bildörren och började gå mot skolbyggnaden.

Ännu en dag skulle jag orka med. Jag klarar detta, jag har gjort det i fyra dagar. Jag borde klara en dag till.

----------
Detta kapitel är kortare och ett mellan kapitel. Jag ville inte ha ett långt mellan kapitel. Men hoppas ni gillade ändå!

Rösta och kommentera!

Xx Ebba