Orsaken är du

Kapitel 1 - Korpsvart hår

Att hitta kläder i en garderob är kanske för dem flesta en ganska naturlig del av dagen. För Nathan blev det en påminelse om att han än en gång frågat för få frågor innan han gått med på att ta hjälp av Rick.
Nathan smällde igen garderobsdörren, hivade upp telefonen från hans jeansficka och ringde genast upp sin så kallade vän.
"Japp?"
"En övergiven stuga sa du?"
Ricks skratt var inget annat än ren och skär skadeglädje. "Är det någon där?"
Nathan gick snabbt till badrummet och ryckte upp dörren för att vara säker, med det var lika tomt på männiksor där som i övriga stugan.
"Inte just nu, men som det set ut här skulle jag inte bli förvånad om jag hittade mat i kylen."
"Så vad är problemet? Det vore ju inte kontigt om någon mer än jag hade hittat den där pärlan."
Nathan suckade och tänkte några väl valda ord om sin vän. "Du gav mig intrycket att du ägde denna stuga. Nu menar du alltså att jag gjort intrång i någon annans hem?"
Nathan borde ha vetat det, med Rick var han alltid tvungen att dubbelkolla innan han kunde lita på något den mannen sa.
"Intrång kan du ju knappats kalla det när du hade nyckeln."
Nathan slog sig ner i soffan i vardagsrummet som utgjorde större delen av stugan. Han tog några djupa andetag för att lugna ner sig.
"Jag borde aldrig ens haft den nyckeln, hur fick du tag på den?"
"Gömmer man en nyckel under en lerkruka vid dörren får man skylla sig själv."
Till viss del kanske Nathan hålla med, men det hörde inte hit. Han hann dock inte motsäga sig heller innan Rick fortsatte: "Det har aldrig varit ett problem innan. Jag har aldrig sett någon där ute. Jag tog för givet att den var öde."
"Och porslinet i köket? De dammmfria ytorna och kläderna i garderoben? De sa dig ingenting?"
"Ärligt talat, jag har inte ens tittat in i köket och definitivt inte i någon garderob. Målet med mina resor är inte att sätta på mig mer kläder.
Och inte är du gentleman nog att göra frukost till tjejen dagen efter heller, tänkte Nathan torrt.
"Du är ju otrolig."
"De brukar säga det." och Nathan kunde höra hur Rick flinade. "Men vad är det värsta som han hända? Ber de dig gå så kan du ju bara komma hem igen, det är ingen lång resa direkt. I bäst fall kanske du till och med får besök som vill stanna hela natten."
"Jag åkte iväg för att vara ensam."
"Din hand kan inte göra jobbet lika bra, men lycka till." sa Rick och frustade till av skratt.
"Håll käften!"
Rick bara fortsatte att skratta så Nathan lade på och slängde mobilen soffbordet som stod framför där han satt.
Nathan kikade runt där han satt, det var en charmig stuga, inte särkillt stor med den hade vad man behövde. Ett sovrum, ett kök med öppenplanlösning in i vardagsrummmet där han satt och så ett badrum med dusch. Allting såg väldigt välskött ut, inte alls osm att det var en stuga som höll på att falla i glömska utan snarare ett hem, en plats någon värnade mycket om. Vedkorgen var välfylld, filten i soffan var prydligt ihopvikt och hängd över ena armstödet och det var till och det bäddad i sängen. Nathan kunde inte förstå att en sådan detalj inte hade fått Rick att fundera, men samtidigt visste Nathan att när Rick var med en tjej så var det inte hans huvud som var mest aktivt.
Nathan suckade och lade sig ner i soffan och stirrade upp i taket. Skulle han vara ärlig så var väl inte Ricks huvud särskilt aktivt någonsin, att han ens hade klarat bli färdigutbildat advokat var för Nathan en gåta. Att Ricks far hade mutat skolans styrelse var inte direkt långsökt.
Trots detta var Rick, av någon anledning som Nathan ofta frågade sig själv om, hans närmsta vän. Deras föräldrar kände varandra då Ricks far, Mr Pameldon, var gammal skolkompis med Nathans far, George Marwin och dessutom företrädde 'Pameldon and Wach' Georges firma när de var i behov av advokater.
På så sätt hade både fruar och barn tvingats samman och Nathan och Rick hade hållt ihop av ren vana. De flesta personer såg Nathan som den rika priviligerade ungen, villig att följa i hans pappas fotsteg och ta över familjeföretaget, älska att festa och leka med kvinnors hjärtan. Det stämde mitt i prick in på Rick. Nathan kanske agerade som om det var hans stil också, mest för att passa in i det livet som hade getts honom. Nu när hans tillvaro hade gått från en önskan från hans föräldrar till en faktiskt beordran visste han inte riktigt hur länge till han ville låtsas.
Nathan fortsatte att stirra upp i taket, som om det helt plötsligt skulle stå skrivet där vad han skulle göra. För om han inte var sin fars arvinge, vem var han då?

Nathan valde snart att göra sig redo för natten. Han borstade tänderna, drog av sig sina kläder och lade sig i den oväntat bekväma sängen. Han var redan på väg att dåsa bort när hans tunga hand hittade lampknappen och mörkret föll omkring honom. Hade han där och då vetat att den natten skulle leda in på en väg som skulle resultera i hans livs ände några månader längre fram skulle han lika tryggt lägga huvudet på kudden somna med vissheten om att det ändå hade varit värt det.

Två timmars sömn var det han fick innan ljudet av ytterdörren som öppnades letade sig in i hans drömmar och gjorde honom klarvaken på bara några sekunder. Han slog upp ögonen och tittade rakt in i väggen. Han vågade inte röra på sig, även om han inte gillade att ha ryggen mot sovrumsdörren. Han höll andan och lysssnade uppmärksamt, men han hörde inte ett ljud. Inte förrän gnisslet från garderobsdörren fick honom att förstå att någon var inne i hans rum. Han kunde inte hejda sig själv utan lyfte långsamt på huvudet för att se vem det var. Hans ögon vidgades när månljuset från fönstret sken ner på en tilldragande kvinnokropp, med kurvor som fick honom att rodna. Hon stod med ryggen mor honom och tittade in i garderoben. Det korpsvarta håret som glänsande föll ner över hennes axlar och ner för hennes rygg var det enda som täckte henne, utöver de var hon helt naken.