Varg öga

Kap 7 Den vita varelsen

Nova's perspektiv

Jag vaknade mitt ute i skogen och det har redan börjat skymma. Jag sniffade i luften men det enda jag kände lukten av var en hare tre kilometer härifrån och en räv som iakttar mig från ett snår i närheten. Jag reste mig upp och kände en huggande känsla imagen där häxan hade satt in sina naglar.
" jag vet att du är där du kan lika gärna komma fram" skrek jag åt räven. Just nu har jag ingen lust att ha små rävar som smyger på mig. Räven flämta till antagligen förvånad att jag visste att den var där. Hon smög fram ur snåret hon var liten men det som fångade min uppmärksamhet var den vita pälsen. Inte snö vit utan lysande nästan gnistrande vit och sättet hon rörde sig på visade att hon visste att hon var vacker. Och hennes ögon så pigga och nyfikna. Hon var vacker. Nej inte vacker otroligt, lysande. Hon liknade ingenting jag sätt förut.
" jag vet att sådana som jag inte bruka var så här långt söderut men du behöver inte stirra på mig " Sa hon med en röst som bara kan tillhöra något övernaturligt. Men samtidigt så värkande hon nervös och hon flackade med blicken.
Nej, det gjorde ont i hela mig att se en sådan varelse nervös. Om hon bara visste hur vacker hon var skulle hon ha ett självförtroende upp över granarna.
" om jag får fråga var är jag? " sa hon återigen med sin fina samets Lena röst och väckte mig ur min dvala av stirrande. .
" i skogen " svara jag dumt. I skogen , i skogen du kunde inte komma på något lite smartare det är klart att hon förstår att vi är i skogen.
" i ferisberg " fort satte jag sedan.
" var bor du? " frågade jag. Med tanke på att hon sa att hennes art inte brukar vara så här långt söderut så kommer hon nog norrifrån. Först trodde jag inte hon skulle svara men sen sa hon.
" jag har inget hem det blev attackerat av jägare och stora hundar. Min familj ......" Längre kom hon inte innan hon började gråta. Små snyftningar lämnade hennes mun och jag förstod att hon inte ville prata mer om det.
" Du kan få följa med mig, jag är lite vilse men jag hittar nog snart hem igen" lite vilse var en ganska stor lögn jag ingen aning om var jag är eller hur jag kom hit. Men om jag berättade det skulle knappast den lilla varelsen må bättre.
" okej" snyftade hon fram. Åhhhh det gör nog mer ont i mig än i henne när jag ser henne så här ledsen.
" det börjar bli mörkt vi måste nog röra på oss " sa jag och kollade oroligt mot den snabbt mörknade himmelen.
" orkar du gå" sa jag och kollade mot henne hon hade slutat snyfta men såg fortfarande inte helt glad ut. Det syndes att vad det nu än var med hennes familj så var det något jobbigt. Det vore lite enklare om jag visste så jag vet vilka samtals ämnen jag ska undvika.
" jag såg ett gammalt räv gryt en liten bit härifrån vi kanske kan övernatta där " sa hon med en pigg ljus röst. Och jag hoppa nästan till av förvåning, alldeles nyss satt hon och grät och nu värkande hon hur pigg och glad som helst.
" okej " svarade jag bara och hon började halft gå halft studsa åt något håll.
Jag följde efter och vi började gå mot grytet.

-----------------------------
Förlåt att jag inte har uppdaterat jag har haft np plus lite familje problem men nu kommer det ett till kapitel och jag hopas ni tycker om det.
Rösta och kommentera jag blir jätte glad när jag får kommentarer och gärna tips om hur jag kan bli bättre var inte rädda att rätta mig om jag har stavat fel eller något annat jag skriver för att lära mig
Och som förlåt för att jag inte har uppdaterat så kommer det ett till kapitel imorgon. Ska bli bättre på att uppdatera kanske ett kapitel i veckan. Vad tycker ni ?