Emma
Jag tittade inte ens på Felix. Jag sa inget till honom. Han hade inte gjort något men jag var inte på humör för att prata. Bara med mamma. Jag tog en sked av glassen jag precis hämtat och gick in i mammas rum.
"Mamma? Har du tid en stund?" frågade jag och stängde dörren bakom mig. Mamma rev bland massor av papper och hon var så stressad. "Vi kan ta det nån annan gång, mamma." jag öppnade dörren igen.
"Nej Emma. Jag har tid. vad har du på hjärtat, gumman?" Hon satte sig på sängen och jag satte mig bredvid.
"Jo. Nu får du lova att inte bli arg. din dotter har försökt ta livet av sig." sa jag med en osäker ton. "Förlåt så otroligt mycket, mamma. Men jag orkat knappt nånting längre."
Mamma sa ingenting. Hon såg bara så otroligt ledsen,bekymrad och besviken ut.
"Förlåt mamma." tårar brände bakom ögonen, men kunde inte hålla dem inne.
Mamma la sina armar om mig, vaggade mig försiktigt.
"Emma, det finns en sak jag behöver berätta för både dig och Oscar, men jag säger det till dig först." sa mamma och torkade bort några tårar som hade rullat ner för hennes kinder. "Läkarna tror att pappa inte kommer klara sig."
Där brast det. Allting rasade. Jag ställde mig hastigt upp och bokstavligen slet upp dörren och sprang till mitt rum. Jag låste dörren bakom mig.
Jag började gråta. Så som småbarn brukar, med såna små skrik av smärta.
"Emma öppna, snälla!" Sa en välkänd röst utanför min dörr. Jag låste upp dörren, men slutade inte gråta. Jag var förstörd, jag kunde inte rå för det.
"Emma, vad händer?" Rösten bakom ryggen var sårad. Ledsen. Vilken sekund som helst skulle han också bryta ihopmtill smärtsamma tårar och små skrik.
"Oscar, pappa klarar sig inte." sa jag med en grötig röst medans jag vände mig om, så jag kunde se honom.
Det brast för Oscar också. Han grät högt och skrek. Precis som ett småbarn. Där stog vi, Oscar och jag, i mitt rum med armarna runt om varandra. Så mycket smärta fanns inom mig och allt kom ut i detta ögonblick. Hela världen rasade. Älskade pappa.
Felix
Jag satt förskräckt nere i Enestad's soffa. Jag hörde smärtsamma skrik från övervåningen. Det var otroligt läskigt. Osars och Emmas mamma kom ner för trappan och jag reste mig hastigt upp ur soffan.
"Förlåt, jag ska gå hem." ursäktade jag.
"Nej du ska inte säga förlåt. Jag ska det. Förlåt Felix." hon log svagt.
Jag gick ut i hallen och satte på mig mina skor och min jacka.
"Hejdå, hälsa Oscar och Emma. Säg åt dem att ringa mig ifall det behövs."
"Det ska jag. Hejdå Felix."
Jag öppnade ytterdörren, klev ut och stängde den. Jag tittade upp mot Emmas fönster. Hon stog och vinkade. Hennes ögon var röda och hon snyftade. Jag vinkade tillbaka.
Stegen gick mot bussen. Jag hoppade på den som redan var vid hållplatsen och satte mig på ett säte ganska långt bak. Hörlurarna kopplades in i mobilen och jag tryckte på shuffle på nån spellista på spotify. Mobilen vibrerade och Emmas namn lös på displayen.
"Förlåt för att du var tvungen att höra smärtan och se mig såhär ):"
____
Kort kapitel. Glöm inte att rösta och kommentera✨ ska jag börja på nån annan sorts berättelse? Kommentera!☺️
