Emma
"Oscar!" Skrek jag, så fort jag öppnat ytterdörren.
"På rummet!" skrek han tillbaka.
Jag sprang upp till övervåningen och öppnade dörren till Oscars rum.
"Felix är kär i mig." orden flög ur munnen. Oscar såg förvånad ut.
"Va?" ögonen var stora som tallrikar och hakan var typ på golvet.
"Han sa det när vi gick hem." Paniken spreds i hela kroppen.
"Men..vad sa du till honom då?"
"Ingenting." tårarna började rinna och jag blev jättestressad. "Jag var för rädd."
Oscar reste sig ur stolen framför skrivbordet och kramade mig.
"Men vad känner du för honom?"
"Samma sak." paniken tog över mig och tårarna forsade, okontrollerat. "Förlåt, Oscar. Men nu har jag ett samtal att ringa."
"You go girl." log Oscar och fortsatte med det han höll på med.
Jag tog upp mobilen och ringde Felix. Efter fyra signaler svarade han.
F: "Hej Emma! Hur är det?"
E: "Hej Felix." rösten var osäker och man hörde att jag nyss gråtit.
F: "är du ok?" han var orolig.
E: "Felix, jag gillar dig. Jättemycket. Med tanke på att du sa vem du var kär i, så sa jag det också.." tårarna började rinna igen. Att jag ska börja gråta i fel tillfällen. Fan Emma.
Det var knäpptyst.
E: "Felix, är du kvar?"
F: "Jag är här."
Felix
E: "Felix, är du kvar?"
F: "Jag är här."
E: "Förlåt om jag störde dig-"
F: "Du stör aldrig."
E: "Förlåt, men nu måste jag hå, vi ses imorrn! Halv åtta, som vanligt?"
F: "Blir bra, hejdå."
Hon erkände. Hon gillar mig. Jag fick fjärilar i magen. Jag var så lycklig.
Oscar
Jag satt i mitt rum, skrev på en svenskauppgift. Jag skrev den om Emma.
"Emma? Kan du komma hit?" ropade jag och hon kom. "Jag skulle vilja göra en skoluppgift om dig. Dina panikattacker liksom. Eleverna kanske lär sig något av det."
"Ja, visst." Jag skrev.
"En verklighetsberättelse av Oscar Enestad.
Min lillasyster, Emma, har länge haft panikattacker och depression. Depressionen har dock blivit bättre, men den sitter fortfarande kvar. Min syster är så stark. Allt började för några år sedan, när hennes bästavän var med om en hemsk olycka och inte klarade sig. Emma skyllde allt på sig själv. Att det var hennes fel. Men det är inte hennes fel. Hon började då dra sig tillbaka, varken åt eller pratade. Det gjorde ont i mig. Jätteont. Istället för att gå ut och ha toligt, som andra i hennes ålder, satt hon hellre i sitt rum och lyssnade på musik eller ritade. Sjöng gjorde hon ibland också. Mamma sa att det var bäst för Emma att träffa en psykolog. Hon gick dit, men sa inget. Psykologen berättade att Emma's fall inte gick att göra något åt. Att hon skulle prata när hon var redo. Jag pratade med henne varje dag. Antingen nickade hon till svar eller skrev på papper. En dag vid matbordet, nör hon skulle resa sig, sa hon 'Tack för maten. Det var gott.' Jag vart så glad. Mamma och pappa också.
Vi alla har en dröm, ellerhur?
Min dröm är att få tillbaka min syster. Helt och hållet. Inte bara med pratet, utan hela hon. Ingen panik,depression eller ledsamhet och ensamhet. Jag vill ha min syster som hon var förut. "
Jag sparade dokumentet på datorn och skrev sedan ut det. Emma tittade på dokumentet.
"Så du ska läsa upp detta för hela din klass?"
"Ja, jag tänkte det. Är det ok med dig?"
"Ja såklart." Hon log.
Jag stoppade ner utskriften i ryggsäcken och gick för att duscha.
------
Så, ja. Här kom ett kapitel till. hoppas ni gillar novellen hittils! Det kommer komma mer drama och sånt lite senare. men votea gärna, blir somsagt motiverad och peppad (: och förlåt för ett kort kapitel.
