Emma
"Jag hatar dethär stället!" grät jag. "Jag vill åka hem!"
Oscar kramade mig.
"Dethär är vårt nya hem, vi bor här nu och jag vet att du hatar det"
Jag nickade instämmande.
"Är du hungrig?" frågade han efter en stund. Jag nickade till svar. Jag var egentlogen inte hungrig. Vi gick ner till köket, som var ganska fräsht och fint. Jag satte mig ner vid köksbordet och stirrade äcklat på maten som låg på min tallrik.
"Tack för maten." sa jag och reste mig och gick.
"Du har inte ens rört maten, unga dam!" nästan skrek pappa åt mig. Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag vände mig om.
"Jag hatar dig! Jag hatar dethär huset! Jag hatar stockholm! Fan för er, mamma och pappa! Jag..." skrek jag och vände mig om och sprang upp för trappen. Inte ens fem minuter senare kom jag ner igen med en packad väska med jeans och hoodies i och lite annat nödvändigt inom klädesplagg. En av Oscars tröjor var också med. Jag gick förbi köksbordet och pappa reste sig.
"Vart tror du att du ska ta vägen?" sa han argt och tog tag i min arm.
"Bort ifrån dig." snäste jag och slog till pappas arm så han skulle släppa. Det gjorde han inte. Jag såg i ögonvrån att Oscar reste sig och gick ifrån köksbordet. Mamma med.
"Du går ingenstans, Emma." röt pappa.
"Men jag tänker inte bo kvar med dig, ditt monster!" skrek jag och tårarna forsade.
Pappa släppte taget om min arm.
"Vad sa du?"
"Jag sa att jag inte kommer bo kvar med dig ditt monster. Hör du dåligt eller?!"
Oscar kom och klev emellan.
"Vad håller ni på med?" sa han helt naturligt och vanligt.
Jag passade då på att smita. Jag tog skorna i handen och sprang ut genom dörren. Oscar sprang efter mig. Kunde han inte bara sluta springa?
Utan att se mig för, sprang jag in i någon. Han hade halvleångt hår och luggen låg slarvigt på hans panna.
"Herregud, förlåt." sa jag och stog där som ett fån.
"Det gör inget. Jag heter Felix." sa han och log. "Jag har inte sett dig förut, har du precis flyttat hit?"
"Ja, idag faktiskt. Jag hatar det om jag får säga så. Eller asså..inte själva stället men..jaa..du fattar nog hur jag menar.."
"Jag förstår. Hur gammal är du förresten?"
"Snart 16" sa jag och hoppades på att han skulle vara i ungefär samma ålder.
"Jag med!" sa Felix glatt. "Vet du vilken skola du ska till?"
"Vet inte vad den hette, men den ligger typ 5 minuter härifrån."
"Men där går ju jag! Vi kan ta sällskap nån dag, om du vill asså."
"Absolut. Men jag tror jag måste gå. Min bror är efter mig.." jag kollade skamset ner i marken.
"Jag förstår. Vad heter du förresten och kan jag få ditt nummer?"
"Emma och visst."
Jag skrev in mitt nummer i hans mobil och han skrev in sitt nummer i min.
"Okej, Emma. Vi kanske ses nån dag." sa han och log charmigt.
"Ja det kanske vi gör." sa jag och log tillbaka. "Men nu måste jag gå, hejdå Felix."
"Hejdå Emma."
Fyfan vad söt han är, tänkte jag när jag fortsatte att springa. Hoppas inte Oscar är efter mig längre.
