Oscar
Väckarklockan på mobilen ringde vid kvart i sju. Jag gick upp ur sängen och öppnade garderoben. Jag tog fram en grå huvtröja, svarta jeans och en vit T-shirt. Jag fluffade till håret och gick ner för att äta frukost. Medans jag gjorde iordning min frukost, fick jag ett sms.
"Från: systern 07:14
Jag mår inte bra, stannar hemma."
Jag svarade med ett enkelt Okej och krya på dig och började äta.
"Oscar, det är ingen ide att du går till skolan idag."
"Varför?" frågade jag och vände mig om. "Mamma, vad har hänt?"
Hennes ögon var röda och hon såg ut som om hon nyss gråtit.
"Vi ska till sjukhuset."
Jag visste inte om jag skulle gråta eller inte gråta. Något måste ju ha hänt med pappa.
"Jag går och väcker Emma." Sa mamma och gick tillbaka till övervåningen.
Jag blinkade och en tår rann ner för min kind.
Kom igen, Oscar. Va stark för fan.
Tusen tankar snurrade runt i mitt huvud och jag kände mig otroligt yr. Jag gick in i badrummet och rotade runt bland medicinflaskor och pillerburkar. Längst ner i den lilla hyllan låg en karta med alvedon. Jag tog en och svalde med hjälp av en klunk vatten.
Jag hörde lätta fotsteg i trappan.
Jag tog en till alvedon, och en till. Kartan var tillslut tom. Det svartnade till för ögonen. Jag ramlade ihop.
Emma
En smäll hördes ifrån badrummet. Jag smög försiktigt dit och öppnade dörren, lite lite. Där låg Oscar. I en hög på golvet. Utan att ens tänka, slet jag upp dörren och satte mig på huk bredvid honom. Jag körde ner två fingrar i hans hals och han började hosta.
"Oscar, varför?" Frågade jag försiktigt och han började gråta.
"F..förlåt.." Stammade han fram och jag kramade honom. tårar rann ner för mina kinder.
jag visste knappt vad jag skulle göra. vad gör man i en sånhär situation?
På skakiga ben försökte Oscar resa sig upp, men benen svek honom och han dunsade ner på golvet.
"Lova mig att du inte gör om dethär." Oscar nickade.
Mer hann inte sägas innan mamma stog i dörröppningen. Hon kollade storögt på oss båda och hennes ögon fylldes med tårar.
"Mamma.." Viskade jag.
Jag hjälpte Oscar upp och vi står nu och kramas. Alla tre.
Jag känner det på mig att det inte kommer bli en bra dag.
»«»«»«»
Sjukhuslukten spred sig i näsan.
"Enestad." sa mamma till kvinnan i receptionen.
Vi gick tillsammans in till pappas rum. En sjuksköterska satt i rummet med pappa.
"Hej." Sa mamma. "Hur är det med honom?"
"Jag kan tyvär inte svara på det." Sa sköterskan ledsamt. "Förhoppningsvis är det på goda vägar."
Jag satte mig ner i en stol. Vadå "förhoppningsvis"?
En maskin stog och pep. Jag tror det var maskinen för hjärtslag. Inte så många spetsar uppåt. Några stycken, då och då.
"Hur mår du? Du ser väldigt blek ut." Frågade Oscar tyst och satte sig ner i trästolen bredvid mig.
"Är jag säkert." Hur jag mådde svarade jag inte på. Jag ville liksom inte svara.
Mamma satt vid pappa och höll hans hand. Jag tog upp min mobil och knäppte en bild. Jag behövde det. Jag behövde minnas pappa som stark och svag, kunna visa bilden för honom och säga "Där var du svag.". Tårarna brände när jag tänkte på det. Pappa kanske dör.
Oscar
Jag hade rest mig ifrån den hårda trästolen och gått fram till pappa. Han var fortfarande vid liv, han sov bara en väldigt djup sömn. Med en slang i näsan.
Försiktigt sträckte jag fram min hand och smekte lätt hans kind. Han va kall.
"Pappa.." viskade jag och en ensam tår rann ner för min kind.
Ett par armar omfamnade mig bakifrån och la hakan på min axel.
"Vi får hoppas på att allt blir bra." Viskade mamma och kramade mig.
Hon gick ut ur rummet och det var bara jag och Emma kvar.
"Oscar..?"
"Ja?"
"Vad kommer hända om pappa dör?"
---
Dethär är nog det sorgligaste jag någonsin skrivit.
